Jag har skapat små språkpoliser. Japp, mina barn är såna. Dottern har ju kommit upp i ålder när hon lärt sig att folk sällan uppskattar att man rättar dem så hon kan oftast hålla inne med sina kommentarer. Värre var det för några år sedan när hon konstant rättade alla som felaktigt sa han istället för honom.

Sonen är ovanligt kvick i tanken för att bara var 13 och när en av hans lärare häromdagen använde fel preposition rättade han kvickt. Reaktionen på det blev inte bra eller positiv på något sätt. Nix...Nu har han fått order av sin mamma att hålla tyst på de lektionerna. Inte så bra med tanke på att det är språklektioner...

Idag har jag varit på en utbildningsdag kring hur vi i skolan ska hantera när barn mobbas eller kränks. Det är alldeles för många barn som kränks i skolan. Det är inte klokt att det är så. Vi ska ju forma samhällsmedborgare med sunda tankar kring demokrati och allas lika värde och så är det så många som upplever att de kränks. Det är inte bra. Alla vi som arbetar i skolan måste visa att vi menar allvar med allas lika värde. Vi menar allvar, hela tiden. Inte bara på pappret utan i verkligheten också.

En man på utbildningen sa en klok sak. Det var att vi också tydligt måste markera att vi inte på något sätt accepterar att barn/elever kränker vuxna och att det också måste tas om hand och utredas. Genom att det inte blir konsekvenser när en elev kallar en städerska, mattant eller lärare för könsord eller annat signalerar vi att det är okej. Det är ALDRIG okej att kränka en annan människa. Basta!

Tillbaka till ämnet språkpoliser. Jag är extremt känslig för en del saker. En av de sakerna är särskrivning. Betydelsen faller verkligen i en del fall när man särskriver. Tex Jag såg en röd stjärt i trädgården eller Jag mötte en sjuk sköterska. Ni fattar vad jag menar va? Så, om man inte säger ordet med en paus mitt i ska det heller inte särskrivas. Så är det. Allt man skriver med jätte sitter ihop. Det var väl ett jätteintressant och jättespännande blogginlägg det här?;-)