Om jag går tillbaka till blogginlägg tidigare år finns det framförallt två saker som stämmer väl överens om hur läget är just nu. Det är en trötthet som är obeskrivligt tröttande och så är det ögon som känns slitna, trötta och grusiga. Vad är det med den här månaden? Något måste det ju vara om det känns så här varje år. Eller hur? Finns det någon som läser detta som är pollenallergiker? I så fall undrar jag om ni kan svara på om det jag känner är typiskt pollenallergi eller om jag "bara" är vårtrött?

I helgen som gick var Jennie och jag i Stockholm. Vi tog tåget upp i fredags, checkade in på Hotell Rival och sedan utforskade vi stan. Vi har hunnit med sushi, magisk pasta, tunnelbaneåkande när vi bara hade varandra att lita på (och det gick jättebra;-), shopping, en massa steg, fika på stan, vin och annat gott, och framförallt Pernilla Wahlgrens show Kort, glad och tacksam. Om man gillar Pernilla Wahlgren, har humor och gillar att bli riktigt underhållen och road, då ska man omedelbart gå och se showen så fort man har möjlighet. Harrejisses vad jag skrattade! Underbart!

En massa härliga saker fick följa med hemfrån Stockholm. Bland annat inhandlades den mjukaste och mysigaste jackan jag någonsin stött på. Den är så mjuk och fluffig att det känns som om jag är insvept i ett härligt duntäcke när jag har den på mig. Bara för att jag ska få använda den lite grann så är det okej för min del om det är kallt några dagar eller kanske en vecka till. Då hinner jag använda den lite. Efter det är det helt okej med ett rejält väderomslag. Jag är så på hugget med att slänga av strumporna nu:-)

Nähä, nu är det kaffe och nyheterna som gäller. 

Igår skrev jag ett blogginlägg som möttes av så mycket värme, kärlek och omtanke att det värmer hela mig. Tack till alla er som tog er tid att läsa och lämna en kommentar eller på något annat sätt visa att ni bryr er om mig. Tänk vilken lycka att vara omgiven av så många goda och omtänksamma människor. Tack och kramar till er alla!<3

Då och då påminns en om hur snabbt livet kan förändras och när det händer har åtminstone jag bara en önskan och det är att allt ska bli som vanligt igen. Jag trivs ju med mitt liv. Ibland blir det som vanligt ganska snabbt igen men ibland blir det aldrig mer som vanligt. Så är det nu. För ganska så exakt för åtta veckor sedan fick vi veta att mamma hade cancer. Hon hade i och för sig fått veta det eftersom hennes husläkare råkat försäga sig och hon hade fått en tid några dagar senare för att ta prover men känslan jag fick var var att det verkligen var cancer hon hade. Så var det. Och det hade spritt sig. Trots detta var läkaren i Karlskrona optimistisk. Cancern kunde hållas stången med cellgifter och mamma hade förmodligen, trots cancern, flera år av gott liv kvar att leva. Fyllda av detta besked såg vi framåt och mamma var helt övertygad om att cancern skulle besegras och vi pratade om olika projekt vi skulle genomföra och att vi skulle åka till Kanarieöarna till hösten för att se Annie uppträda. 

Men så blev det inte. En influensabacill ställde till det och slog ut all kraft i mammas kropp och den tillsammans med cancern tog hennes liv efter fyra veckor. Att allt gick så fort gör att jag fortfarande inte helt tagit in att mamma är borta. Även om jag tillbringat åtskilliga timmar i hennes hus för att sortera och gå igenom hennes saker så har jag inte riktigt förstått vad som har hänt. Jag undrar när den vetskapen slår till...

I fredags var det begravning och även om det kanske låter konstigt så tycker jag att det var en fin begravning. Prästen och jag hade suttit och pratat länge och jag hade berättat en massa om mamma och hennes liv och jag tycker han fångade henne på pricken när han pratade om henne i kyrkan. Det känns bra. Jag hade valt musiken med omsorg, så klart med hjälp av Annie som dels hade pratat musik med mamma och visste vad hon gillade men som också lyssnar på texter och har koll på budskap i sånger och därför blev sammansättningen riktigt bra. Annie är kvar i Thailand men deltog genom en sång som hon spelat in där och som vi spelade upp i kyrkan. Det kändes väldigt fint att hon liksom var med ändå och jag är säker på att mamma var nånstans och njöt lika mycket som alla oss andra av den vackra sången. 

Begravningen är en milstolpe på sorgevägen men ingenting är på något sätt över för att begravningen är över. Det räcker att jag skriver detta för att tårkanalerna återigen fylls och svämmar över och sorgen slår till. Jag antar att det kommer att vara så här nu och att allting lindras efter hand. Men just nu är det som det är. Imorgon är det jobb som vanligt och eftersom rektorsjobbet är intensivt lär det inte finnas mycket tid för tunga tankar. Jobbet har faktiskt under dessa åtta veckor varit mitt andningshål där jag låtsats att allt varit som vanligt. Jag har lyckats för det mesta. Tror jag...

Mitt i allt elände är jag ändå så himla tacksam för allt jag har. Jag har min familj och mina vänner som verkligen har stöttat mig på alla möjliga sätt under allt som har hänt. Jag är frisk, jag har ett roligt jobb och jag har möjlighet att göra och uppleva en massa roliga saker. Allt detta är jag enormt tacksam över och jag har bestämt mig för att alltid låta det positiva och goda vara mina ledstjärnor i livet. Jag kommer förmodligen att gnälla över småsaker och oväsentligheter men jag hoppas att jag snabbt kommer tillbaka till mina tankar om hur fantastiskt livet faktiskt är och så många saker jag har att vara tacksam och glad över.