Japp, då var det alldeles snart slut på årets sommarsemester. På tisdag börjar jag mitt nya jobb och sedan lär det vara fullt ös. Jag ska ju lära känna en himla massa nya människor och en himla massa nya rutiner. Känslorna inför det är både jublande glada och helt skräckslagna. Men, jag är helt säker på att jag kommer att lära mig nya saker och det är ju det jag tycker om att göra så det ska nog bli bra:-)

Synpunkterna på sommarens väder är många och långa och visst har det varit lite tradigt väder då och då men jag tycker ändå att jag har fått mycket härlig soltid på altanen. Särskilt på mornarna med en mugg kaffe och dagens tidning. Helt underbara stunder! Det är alldeles tyst (trots att vi bor där vi bor) och solen står rakt mot altanen. Det finns få bättre sätt att starta sina dagar på. 

Idag däremot håller jag med varenda en som har en negativ åsikt om vädret. Harrejisses vad det har regnat. Givetvis öppnade himlen sig när jag skulle cykla hem från gymmet men det var ju liksom bara att gilla läget och cykla. Dyngsur är bara förnamnet;-)

Dyngsur var jag förresten igår också när maken, svärfar och jag gick nio hål på golfbanan. Efter att ha konsulterat tre (!) vädersajter och sett att alla tre lovade regnfritt de närmaste timmmarna gav vi oss alltså ut. Redan på uppvärmningen började det att dugga men en litar ju på meteorologer så jag tänkte att det snart skulle sluta. Men icke, det ökade rejält och efter nio hål gick det att vrida ur mig som en trasa. När ska jag sluta lita på denna yrkesgrupp som oftast har fel? Jag borde ha lärt mig vid det här laget. Som tur var så var det i alla fall varmt ute så jag frös inte:-) 

Dottern har varit hemma i några dagar! Det är ju så himla härligt när familjen är samlad! Vi har myst, solat, ätit lunch (och glass) på glassbåten, våfflor på Bryggcaféet (heter det så?), shoppat, grillat, spelat spel och bara hängt. Nu är hon tillbaka i Göteborg igen men vi ses redan till helgen när hennes bohag ska fraktas hem hit eftersom hon själv ska ut på äventyr. Jag och maken är snart proffs på det där med att flytta trots att vi själva inte har flyttat sedan vi flyttade hit till huset för 23 år sedan. 

Skönt är att det här året försvinner inte sonen någonstans utan honom får vi behålla här hemma. Härligt!

Imorgon lovar vädersajterna jättefint väder. Jag vill verkligen jättegärna tro på att det blir så. Det vore ett finfint sätt att avsluta semestern på tycker jag. Vad tror ni? Kan de ha rätt den här gången?

SMHI har lovat sol idag. De visade, och visar fortfarande, bara sol i Sölvesborg idag. Hmm, det enda jag ser är moln. Jag har sagt det innan men säger det igen; hade andra yrkesgrupper gjort så många felbedömningar vetisjutton om de hade fått behålla jobbet. 

Suck. Så fram tills att solen dyker upp tänker jag tycka synd om mig och hänga i soffan och göra absolut ingenting. 

Det kan ju i och för sig vara bra. Att Killebomfira två kvällar i rad sliter på kroppen  

I fredags var vi hemma hos J och K med ett gäng andra människor också och det var himla kul! I vanlig ordning tappade vi bort varandra direkt när vi kom ner till stan men det är vi så vana vid att ingen längre tycker det är konstigt  

Igår killebommade vi med J och M och det var också supertrevligt. Det är det alltid. Synd att det går så lång tid emellan våra träffar men igår lovade vi bot och bättring på den fronten. Bra det!

Nu har jag haft semester i en vecka och jag tror jag börjar komma in i semestermoodet. Det allra bästa med semester är att vakna på morgonen och då börja fundera på vad man vill fylla dagen med. Att inte ha en massa måsten eller krav är den allra bästa semestern tycker jag. 

Nu är det en mugg kaffe i soffhörnet medan jag med viljekraft försöker få fram solen  

...på mig själv för att jag inte sköter bloggandet. Inte så att jag på något sätt inbillar mig att någon av er bryter ihop om det inte kommer inlägg varje dag utan mer för att det ju är en form av dagbok som hjälper mig komma ihåg saker och ting som händer. Mitt minne är rätt så ofta som en guldfisks så när jag nu ska skriva drygt två veckor efter det senaste inlägget finns det inte en chans att jag kommer ihåg det som hänt eller känslor som hängde ihop med situationerna. Men, jag vill ändå försöka berätta om hur det känns att lämna en arbetsgivare och en kommun en varit anställda i sedan en var 18-19 år nånting. Jag kan berätta att det känns konstigt. Jättekonstigt. Jag vill inte påstå att jag kan allt här men jag kan mycket och framförallt känner jag ju varenda kotte och vet alltid vem jag kan vända mig till för att lösa ett problem. I Kristianstad känner jag så gott som ingen och jag har noll koll på vem som gör vad. Men, jag valde jobbet i Kristianstad för att jag tror att det är just det jobbet som utmanar mig mest och jag antar att jag inte kommer att få de erfarenheterna gratis. Nix, i vanlig ordning kommer det nog att kosta, om inte blod, så i alla fall svett och tårar.

Jag har fått fina blommor, presenter och, framför allt, snälla ord av de jag har arbetat med på olika sätt. Det känns verkligen helt magiskt att få höra att jag har gjort skillnad för någon. Att jag har kunnat hjälpa till med att stärka, lyfta och tro på personer och att det sedan har gjort att de har gått vidare på sätt de aldrig hade trott var möjligt innan. Det var exakt därför jag en gång blev rektor; för att göra skillnad. Det känns gott att veta att jag i alla fall lyckats i en del fall.

Jag har lärt mig otroligt mycket av alla dessa människor som finns runt omkring mig. Att till exempel få komma tillbaka till förskolans värld efter alla dessa år i skolan har varit extremt givande. Jag har lärt mig sååååå mycket klokskap av dessa fantastiska pedagoger som är tusen gånger klokare än jag var som förskollärare för hundra år sedan. Wow säger jag bara! Sluta ALDRIG att vara ni och jobba som ni gör nu. Hade jag haft barn i förskoleåldern hade jag velat ha dem hos just er!

Jag har lärt mig massor om olika kulturer, religioner och annat av alla fantastiska modersmålslärare. Ni har verkligen berikat mig. Dessutom vill jag utnämna er till världens mest ognälliga arbetslag. Jag tror knappt någon förstår vilket enormt jobb ni lägger ner på era elever och på allt kringarbete med telefonsamtal, rumsletande, undervisning i korridorer, taxibokningar och allt annat ni liksom bara gör utan att någonsin beklaga er.

Och så min hjälp i allt. Min klippa. K. Du är one of a kind. Jag sa häromdagen att alla rektorer/förskolechefer borde ha en K. Jag står för det. Om alla hade haft en K hade livet som chef varit enklare. Hur i hela fridens namn ska jag klara mig utan dig?! Jag förstår på riktigt inte det... Tur att vi i alla fall träffas på kursen vi går på:-)

Jag kommer verkligen att sakna många men jag hoppas vi ses i andra sammanhang. Jag lär ju tillbringa en hel del tid i ishallen, eller i alla fall runt omkring den i olika sammanhang och jag hoppas verkligen att jag lyckas ta makten över hjärna och kropp och se till att båda delarna masar sig ner till gymmet en 3-4 gånger per vecka. Jag tar tacksamt emot all hjälp jag kan få med det.

Nu är det sovdags och imorgon kommer en ny semesterdag att njuta av  

...på mig själv för att jag inte sköter bloggandet. Inte så att jag på något sätt inbillar mig att någon av er bryter ihop om det inte kommer inlägg varje dag utan mer för att det ju är en form av dagbok som hjälper mig komma ihåg saker och ting som händer. Mitt minne är rätt så ofta som en guldfisks så när jag nu ska skriva drygt två veckor efter det senaste inlägget finns det inte en chans att jag kommer ihåg det som hänt eller känslor som hängde ihop med situationerna. Men, jag vill ändå försöka berätta om hur det känns att lämna en arbetsgivare och en kommun en varit anställda i sedan en var 18-19 år nånting. Jag kan berätta att det känns konstigt. Jättekonstigt. Jag vill inte påstå att jag kan allt här men jag kan mycket och framförallt känner jag ju varenda kotte och vet alltid vem jag kan vända mig till för att lösa ett problem. I Kristianstad känner jag så gott som ingen och jag har noll koll på vem som gör vad. Men, jag valde jobbet i Kristianstad för att jag tror att det är just det jobbet som utmanar mig mest och jag antar att jag inte kommer att få de erfarenheterna gratis. Nix, i vanlig ordning kommer det nog att kosta, om inte blod, så i alla fall svett och tårar.

Jag har fått fina blommor, presenter och, framför allt, snälla ord av de jag har arbetat med på olika sätt. Det känns verkligen helt magiskt att få höra att jag har gjort skillnad för någon. Att jag har kunnat hjälpa till med att stärka, lyfta och tro på personer och att det sedan har gjort att de har gått vidare på sätt de aldrig hade trott var möjligt innan. Det var exakt därför jag en gång blev rektor; för att göra skillnad. Det känns gott att veta att jag i alla fall lyckats i en del fall.

Jag har lärt mig otroligt mycket av alla dessa människor som finns runt omkring mig. Att till exempel få komma tillbaka till förskolans värld efter alla dessa år i skolan har varit extremt givande. Jag har lärt mig sååååå mycket klokskap av dessa fantastiska pedagoger som är tusen gånger klokare än jag var som förskollärare för hundra år sedan. Wow säger jag bara! Sluta ALDRIG att vara ni och jobba som ni gör nu. Hade jag haft barn i förskoleåldern hade jag velat ha dem hos just er!

Jag har lärt mig massor om olika kulturer, religioner och annat av alla fantastiska modersmålslärare. Ni har verkligen berikat mig. Dessutom vill jag utnämna er till världens mest ognälliga arbetslag. Jag tror knappt någon förstår vilket enormt jobb ni lägger ner på era elever och på allt kringarbete med telefonsamtal, rumsletande, undervisning i korridorer, taxibokningar och allt annat ni liksom bara gör utan att någonsin beklaga er.

Och så min hjälp i allt. Min klippa. K. Du är one of a kind. Jag sa häromdagen att alla rektorer/förskolechefer borde ha en K. Jag står för det. Om alla hade haft en K hade livet som chef varit enklare. Hur i hela fridens namn ska jag klara mig utan dig?! Jag förstår på riktigt inte det... Tur att vi i alla fall träffas på kursen vi går på:-)

Jag kommer verkligen att sakna många men jag hoppas vi ses i andra sammanhang. Jag lär ju tillbringa en hel del tid i ishallen, eller i alla fall runt omkring den i olika sammanhang och jag hoppas verkligen att jag lyckas ta makten över hjärna och kropp och se till att båda delarna masar sig ner till gymmet en 3-4 gånger per vecka. Jag tar tacksamt emot all hjälp jag kan få med det.

Nu är det sovdags och imorgon kommer en ny semesterdag att njuta av