Jag har en skallebang man inte skojar bort just nu. Så kan det gå när man 1. slarvar med kaffet 2. slarvar med mat 3. har för många bekymmer.

Det där med att gå in i en chefsroll kan låta kul och glamoröst men vojne, vojne vilken massa ångest som är inblandat i det. Jag vill ju så mycket och jag har såna höga krav på mig själv att till och med jag fattar att jag borde tagga  ner lite. Men det är lätt att säga och svårt att göra. Jag övar dock så gott jag kan. Jag satt idag, efter mina 178 möten, med mina båda kollegor och filosoferade en del. Jag säger bara att det är tur jag har dem. Annars hade det aldrig gått. Hur klarar andra sig, som är själva?