Äntligen hemma! Sonen och resten av Blekingelaget har spelat match mot Skånelaget. Det blev stryk men det var kul att titta på ändå.

Ett tag hamnade jag på det ställe, förutom isen, som jag passar allra minst in på, nämligen cafeterian. Jag är ju aldrig där. Jag har ju alltid varit mamman som vägrat cafeterian och istället varit i speakerbåset. Det har ju fått som konsekvens att jag inte ens kan sätta på kaffe där för jag har ingen aning om måtten...illa;-). Jaja, det fixade ju sig det med. Mest för att CA tog hand om matlagning tills CT kom och tog över. I vår förening finns verkligen riktiga hjältar som rycker ut och hjälper till på ett självklart sätt. Underbar inställning. Vad vore en förening utan dessa människor?

Nu är sonen hos en kompis. Hur kan han välja att umgås med någon annan än mig när jag vill prata om matchen?! Obegripligt.

Nu sätter sig maken med en whiskey och min kvalificerade gissning är att det tar cirka tio minuter innan han somnar. Han är den som tillsammans med CO jobbat som en galärslav för att få ihop allting med hockyen idag. Riktigt bra jobbat.

Imorgon är det hockey igen. SIK möter Glimma och sonen finns i båset. Usch, nu ska jag vara nervös igen.