Jag älskar nya saker. Jag älskar att pröva nya teorier och se om de håller och jag älskar att förändra och utveckla. Det är liksom mina grejer. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig luta mig tillbaka och gilla läget. Jo, under korta perioder kan jag konstatera att en sak eller ett projekt har lyckats och under den perioden kan jag njuta av det men sedan är det dags att gå vidare mot nya utmaningar och nya mål. Vill man ha lugn och ro ska man inte komma till mig. Lugn och ro har jag möjligen när jag sover. Knappt då eftersom jag till och med vänder mig i ett rasande tempo. För den som är intresserad kan jag berätta att jag vänder mig lite sedan snurrar jag resten av vändningen i luften. Det går knappt att förklara men måste liksom se det;-).

Så vad gör man då om man själv snurrar lite fortare än omgivningen? Stannar? Ja, det måste man ju så klart ibland men måste man alltid det? Skulle någon form av utveckling överhuvudtaget ske om vi aldrig prövade gränserna och testade saker utanför boxen? Nej, så klart inte. Om jag gör exakt samma saker alltid och aldrig prövar nya så testar jag ju aldrig andra möjligheter och därmed hindrar jag mig själv från att utvecklas. Och hindrar jag mig själv från att utvecklas så dör jag lite. Och det vill jag inte.

Mmm, idag var det djupt;-)

Djup var faktiskt också filmen jag och dottern gick och såg på bio idag. Järnladyn, om Margreth Thatcher. Jag gillade den. Även om jag definitivt inte sympatiserar med hennes politiska åsikter så gillar jag hennes jävlar anamma. Hon fick verkligen strida för sin rätt och sin övertygelse och som vanligt fick hon ju bevisa allt hundra gånger tydligare än vad en man hade behövt...

Nu kan jag inte hålla mig längre. Nu ska jag äntligen få öppna bokpaketet som kom idag med forskaren Bengt Perssons bok om inkludering. Jag behöver få lite stöd för mina teorier och hans forskning hjälper till med det:-)

Nu vann Brynas över Luleå. Om nån vill veta;-)