Idag har jag faktiskt lyckats med att at det riktigt lugnt. Jag sov länge. Åt frukost och drack kaffet i soffan, fikade med bästa vännerna, crosstrainade, ingen vila men nyttigt, och sedan har jag läst ut en bok. Jag måste säga att det känns riktigt skönt. Nu ska jag bara samla kraft för att resa mig och gå ut i köket för att värma gårdagens rester till mig och dottern.

Veckan som ligger framför mig är full av aktiviteter. Alla dagar innehåller jobb men kvällarna innehåller lite olika grejer. Måndag, först styrelsemöte sedan årsmöte. Tisdag, först yoga sedan föräldramatch i hockeyn där jag och I ska coacha killarna. Ett mycket ärofyllt uppdrag:-). Onsdag, fara iväg och fixa en present till dottern. Torsdag, först banken för att kolla om de tycker en renovering är en lika bra idé som vi, sedan vägning, sedan fira dotterns 17-årsdag. Fredag, förmodligen stupa framstupa i soffan.

Jag undrar när det kommer en lugn vecka.

Imorgon vill jag vara hemma så jag inte missar det nya programmet på trean. Där ska nämligen en gammal bekanting till mig vara med, Stoffe. Det vill jag inte missa!

Sonen är på väg hem. Han låter trött men nöjd med sin helg. Jag är också nöjd. Med att få hem honom igen:-)

Idag har jag, för första gången på evigheter, en orörd dag framför mig. En dag bara jag förfogar över. Så skönt! Nu gäller det bara att hålla beslutsångesten borta för när såna här dagar plötsligt dyker upp har jag en tendens att låsa mig. Jag kan inte fatta ett enda litet beslut om vad jag vill göra och ofta blir det ingenting av någonting och så får jag ångest för att jag inte utnyttjat dagen på bästa sätt när de nu dyker upp så sällan. Ni fattar att det rör sig en del i lilla huvudet. Hälften är bara en massa skit jag hade levt bättre utan.

Jaja, ut och gå ska jag i alla fall. Tvätta ska jag i alla fall. Och läsa ska jag minsann prioritera. Maken ska dammsuga för det är hans hund som fäller.

Sen får jag väl SMS-trakassera sonen också. Han är ju Skövde på hockeycup. Han messade nyss och berättade att han träffat en kille han lärde känna på Rögles hockeyläger i somras. Roligt!

Nej men då börjar jag väl i tvättstugan. Ha en riktigt gottig lördag!

Straffet när man bara gräver djupare och djupare in i garderoben och inte tvättar med någon reda blir att tillbringa hela helgen i tvättstugan. Suck. Fast om jag laddar cd:n med en ljudbok eller drar ner till stan och köper årets melodifestivalskiva så kan jag nog stå ut. Det kan ju till och med bli trevligt.

Inatt åker sonen till Skövde för att hjälpa ett annat lag under en cup där. Fattar ni min ångest? Jag tycker aldrig om när familjen inte är samlad men när den minsta, fel, yngsta, åker iväg själv då blommar verkligen ångesten kan jag säga. Sen fattar ju jag med att jag inte kan visa det för sonen (tur han inte läser bloggen) för då kan det smitta av sig och det vill jag verkligen inte. Men, det är verkligen så att jag mår som bäst och är som lugnast när min lilla familj är samlad. Jag hoppas de tar väl hand om honom och hans två lagkompisar som offrar en helg för att hjälpa ett, i vanliga fall, konkurrerande lag.

Maken är i alla fall på väg hem nu. Bra det.

När jag hade skrivit klart ett inlägg, i och för sig rätt trist och intetsägande, så fick datorn plötsligt för sig att den skulle starta om sig. Bara så där. Milt sagt kan man ju säga att jag blev kokt.

Och nu är jag så trött och tom i huvudet att jag bara tänker lägga mig i soffan och försöka låta bli att tänka på att jag måste veckohandla imorgon, fredag eftermiddag. Otrevligt.

Minus 0,4 idag. Så nu är jag tillbaka där jag var innan Tjeckien:-)

Idag har jag belönat mig själv. Det bidde ingen ring. Det bidde en störtcool Desigual-kjol! Jag är egentligen ingen märkesmänniska men ibland tycker jag det är lite kul att äga något riktigt unikt och udda. Och en sån här kjol har jag inte sett någon ha. Det är lite kul! Nu ska jag bara hitta tillfället att använda den första gången. Det måste ju vara ett speciellt tillfälle.

Nu har jag precis gått en lång runda med C. Vi hann avhandla en hel del. Att promenera med en vän är nog den bästa terapin man kan ha.

Maken är i Gävle, eller i alla fall på väg. Han ska spela rinkbandy i Läkerol Arena. Ni fattar hur mallig han är över det va? Att han dessutom ska på match imorgon gör honom inte deprimerad på något sätt:-)

Dottern är i ishallen och kränger Tjeckien-filmer och jag sitter här och jobbar lite. När barnen är hemma blir det lite ostbricka. Det har sonen beställt. Mmmm.

Nähä, nu ska jag sätta mig och titta på den coola kjolen en stund. Och njuta;-)

Jag är klar hos tandläkaren. I alla fall för den här gången och den här tanden. I en timme låg jag och tokgapade med en massa grejer i munnen och något som liknade en sprängd ballong i ansiktet. Hela tiden var jag livrädd att något inte skulle funka och att allt skulle bli ännu värre. Ingen kul känsla. Men, som tur var lyckades allt som skulle lyckas och jag fick lämna mottagningen i och för sig totalt 5000 fattigare men med en tand man kan tugga på. Halleluja!

Nu har jag alldeles nyss kommit hem från yogan och jag har hunnit äta en god middag som maken lagat. Han är duktig han! Som tack för det låter jag honom titta på hockey på tv. Så snäll är jag...

Imorgon ska jag diskutera framtid. Det är stora grejer det. Hoppas det blir som jag vill. Annars vetitusan hur jag ska gå vidare...då får jag tänka HELT nytt. Det kan ju i och för sig vara utvecklande det med.

Idag sa S (yogaläraren) något klokt och mycket, mycket tänkvärt. Det var " när förändringens vindar blåser bygger man antingen vindskydd eller väderkvarnar". Den ni, den är något att fundera på. Vad bygger ni?

Sprungit! Nu jäklar är jag på gång! Nja, nu ska man ju inte tro att jag sprang så långt men jag drog igång enligt iForms suveräna uppbyggnadsschema så jag är på gång i alla fall. Så det kanske kan bli ett Vårrus trots allt i alla fall.

Idag var det sent jobb för dagen avslutades i Karlshamn och då är man aldrig hemma före sex. Men så följde jag dottern till dansen och sprang lite så nu är jag oförskämt pigg igen. Dock inte så pigg att jag vill laga middag. Nixelipix, här får det bli yoggi och mackor till kvällsmat. Laxen sparar jag tills imorgon.

Imorgon förresten, då är det tandläkardags igen. Fy. Jag vill INTE ha lika ont som senast. Jag kommer heller inte att på några som helst villkor gå med på att bedöva halva ansiktet, inklusive ögat. Nix! Helst av allt vill jag slippa att åka dit men man kan ju inte få allt...

Apboken alltså. Den handlar alltså om apor men inga riktiga apor man kan ta i utan författaren har beskrivit frågor/problem/uppdrag som apor. Han tar upp vikten av att som chef kunna se till att inte alla andras apor hamnar på ens egna axlar. Det kan låta enkelt men det är det inte.

Jag är ju en "duktig storasyster" som måste lösa alla andras problem. Det är nog inte så att andra egentligen begär det av mig (inte alla i alla fall) utan det är något jag tagit på mig alldeles själv. Sedan är det ju bekvämt att ha en sån som mig som löser och fixar och trixar så jag förstår att ingen klagar på det. Men, precis som författaren skriver, är det inte hållbart i längden. Om man tar på sig andras uppgifter hinner man inte med sina egna PLUS att man genom att göra andras uppgifter signalerar att man inte tror de klarar de bättre än jag. Det är inget man signalerar medvetet men det är faktiskt så man kan tolka det. 7

Så, från och med nu kommer jag att vara ytterst observant på att inga andra än mina egna apor sitter på mina axlar:-)