Sent igår kväll ringde J. Hon undrade om det hennes son fått veta på Msn stämde, att en kille här i stan drunknat. Jag visste ingenting och vi pratade en stund om det. Vi var överens om att man inte hittar på något sånt men att rykten har en tendens att fort bli sanningar i vår lilla stad.

Nu när jag satte igång dator och facebook stod det fort klart för mig att det är sant. En sextonårig pojke på min ena skola har alltså drunknat. Det är så hemskt och ogreppbart att jag inte finner ord. En mamma, en pappa och en syster samt alla andra runt pojken har nu en sorg som gör ont. Och ont kommer det att göra länge. Mina tankar finns hos dem. Jag önskar det fanns något man kunde göra men det gör det inte.

Hur ska jag nu kunna låta sonen och dottern fara iväg och bada själva? De brukar också bada vid det stället där pojken drunknade. Jag som precis börjat vänja mig vid tanken att jag måste släppa sonen, att jag inte kan ha koll hela tiden. Nu går jag tillbaka några steg. Jag vill inte släppa dem. Vad som helst kan ju hända...