Väcktes klockan sex imorse av maken som meddelade att det alldeles strax var hockey. Han såg nog på mig att stiga upp inte var ett alternativ så han var hygglig nog att sätta igång tv:n i sovrummet. Där låg jag sedan och pendlade mellan koma och glädje. Jag såg i alla fall alla mål. Bra jobbat Sverige! 

Så småningom masade jag mig ner i köket och åt lite frukost. Till min förvåning märkte jag att jag var lite aggressiv. Jag fräste och gick på som värsta bitchen. När dottern till slut talat om för mig att jag var otrevlig fick jag börja analysera mitt beteende. Djupt jag vet men sån är jag...

Jag kom fram till att jag blir stressad av att ha lov. Sjukt, ja jag vet det också... Grejen är att jag ser fram emot loven och att få vila upp mig och bara göra härliga saker som jag själv väljer men när det sedan blir lov så är det aldrig så. Innan jag har hunnit blinka är lovet intecknat och kvar finns några ynka utspridda timmar som jag kan få använda till egna saker om det inte inträffar något oförusett förstås...

När jag hade talat om för maken varför jag var aggressiv och han lyckats få mig att hänga med ut på en lång promenad kände jag mig gladare men jag är fortfarande lite sur över att det är som det är.

SIK vann över Wettern (töntigt namn, jag vet, påminner lite om Wettextrasa). Hela familjen var i ishallen och såg matchen. Riktigt kul! Nu går de vidareplay off- spelet mot tvåan!

Nu hör jag tvättmaskinen ropa på mig. Jippi...not.