Idag har jag en sån där arg dag. Jag vet inte om jag är ensam i världen om att ha såna men jag har dem i alla fall. Det är inget som märks direkt. Inte ens jag själv märker det. Men, så helt "out of the blue" hugger jag, som en j-a kobra. Det kan vara på vad som helst. Idag var det diskussioner kring föräldraskap runt kaffebordet.

Vis av åldern har jag lärt mig att känna igen signalerna på argdagarna och idag hann jag nog bara ge mig in i en två-tre diskussioner innan jag fattade att jag hade en arg-dag. Jaghar numera lärt mig att jag INTE ska diskutera någonting överhuvudtaget sådana här dagar för jag skulle hellre dö än erkänna att jag har fel och jag tycker uppriktigt att de som inte tycker som jag är dumma och har fel. Så är det. Imorgon tycker jag inte likadant och därför är det tur att jag nu äntligen lärt mig att hålla käft och gå iväg och träffa min elever istället. För i klassrummet händer något magiskt - där är jag inte arg längre och jag tycker inte att alla är pucko. Därför mår alla, inklusive jag själv, bäst av att jag stannar där.

Herregud, att ha en blogg är ju som att gå till en psykolog. Nu när jag har fått ur mig allt känner jag mig nästan lite glad. Jag tror jag tar en kopp kaffe...