Idag blev jag rädd! På riktigt rädd. Sonen fick en ful tackling och for med huvudet först i sargen, studsade ut och landade på isen. Redan i smällen fattade jag att det tog hårt. Jag stod cirka två meter ifrån situationen och såg alltså alldeles utmärkt vad som hände. När sedan sonen ligger kvar då fattar jag att det är illa. Han gör liksom inte det i vanliga fall. Han är uppe igen innan han knappt nuddat isen. Men inte idag alltså. Så småningom kom han upp och ut i omklädningsrummet där ambulanspersonal tittade till honom och tyckte det var bäst om han följde med in till sjukhuset för läkarkoll och röntgen. Så fick det bli. Som tur är fanns det inga skador vare sig på kotor eller mjukdelar utan det är vila som gäller tills att smärtan är borta. Ibland har man tur. Det hade vi idag. Tack för det säger jag till makten som ordnade det.

Läkaren sa till sonen att han inte fick sitta vid dator eller tv. Ok, tyckte jag, då kan han ju läsa istället. Nix, det fick han inte det heller. Hmm, hur ska det bli med skolarbetet denna veckan?

Strunt samma. Sonen är hel och det är jag överlycklig för. Jag säger som IB, det kanske är läge att övertyga honom om att det skulle vara jättekul att satsa på frimärkssamling istället för hockey;-)

Det var vad vi hade i det här huset. En ynka Iprentablett som jag mycket generöst lät maken ta. Han ska ju ändå coacha snart och jag kan gå ner till Ica och köpa nya innan det är dags för mig att infinna mig i ishallen. Men lite bank i skallen är det allt. Och jag vet vad det beror på; alldeles för lite vatten. Att jag aldrig lär mig.

Igår var det alltså äntligen dags för att delta på den berömda schlagerfesten i Bma! Kvällen inleddes hemma hos J och M med en massa härliga och roliga människor. Sen fortsatten den i Folkets hus där två megabautastora bildskärmar satt på väggarna och där vi kunde se och höra alla fantastiska bidrag. Givetvis vann rätt låt. Fast jag hade inte blivit särskilt ledsen om Danny hade vunnit heller.

Mycket folk var det i alla fall på festen. En del har jag inte sett på en sisådär tjugo år och det är alltid en märklig känsla det där att se någon, leta i minnet vem det är, konstatera att han/hon ser rätt mycket äldre ut än senast och sedan komma på att det gör ju jag med! Jobbigt;-)

En massa dans och sång blev det så idag är min hals lite hes och min kropp lite trött. Åh vad jag hade velat ha en slappesöndag. Det kan jag glömma för först är det en träningsmatch mot KIK:s J-lag och sedan är det A-lagsmatch. Så är det.

Förresten, på damtoan igår fick jag veta en till som läser min blogg. Kul! Hon undrade om det inte känns konstigt att hon vet så mycket om mig och jag så lite om henne. Nej, det gör det faktiskt inte. Konstigt, när man tänker efter. Men, här skriver jag ju bara sånt som är okej att alla vet om. Det riktigt privata är ju inget jag skyltar med även om jag strävar efter att hålla en personlig ton när jag skriver. Jaja, roligt är det i alla fall att veta och ha ett ansikte på några av er:-).

Nu måste jag till Ica.