Nix, inte ett enda. Jag kan ju i alla fall skylla på att jag först jobbat hela dagen och sedan suttit hos frissan hela kvällen. Men maken, vad har han att skylla på? Han har ju för sjutton semester till och med och inte så mycket som ett litet ynka hjärta så långt ögat når. I och för sig får jag blommor varje fredag ( i alla fall när han veckohandlar) men det hade ju varit lite roligt med ett pyttelitet hjärta. Eller för all del ringen jag spanat in men fortfarande inte köpt. Kanske ska köpa den imorgon...

Huset är tomt och jag undrar var alla är. Vid närmare eftertanke är maken och sonen kvar i ishallen men var är dottern? Som den hönsiga mamma jag är måste jag genast kolla upp det.

Eftrsom jag ju faktiskt är lärare, rektor och framförallt vuxen kan jag ju inte svära i rubriken men ni kan ju låtsas att det står något saftigare där. Anledningen är att, trots att jag lagt pannan i djupa veck och lagt en massa tid på att lösa ett problem, så blev det lik förbaskat fel. Igen! Jag hatar när det blir så. Det är liksom en sak när man slarvar och det blir fel men när man är superdupernoga och dubbelkollar och det ändå blir fel då blir jag så trött, och arg, och sur. Ge mig semester. Nu!

Så, nu har jag spytt ur mig det. Nu släpper jag det och pratar om något roligare. Som tex att min "lille" son fyller 14 idag! Klockan 23:37 för exakt fjorton år sedan plockades han ur min mage. Jag hade tjatat mig till en "vanlig" förlossning för jag ville inte snittas igen men efter två dagars slit utan något som helst resultat i bebisväg gav alla upp och det fick bli snitt i alla fall. Det blev lite dramatiskt men ut kom i alla fall en söt liten gosse som alltid gör sin mamma stolt. Han har en helt underbart sjuk humor (som jag) och så är han lite disträ (som jag). Dessutom är han fruktansvärt duktig på allt han bestämmer sig för att vara duktig på. Det är starkt. Det har han efter sin pappa.

Idag var det match i Nybro. Våra killar vann. Mycket stark vändning!

Nu ska vi titta på film och ha soffmys:-)

...det är att packa. Jag HATAR att packa. Det är nästan så att jag skulle kunna tänka mig att vara hemma jämnt bara för att slippa packa. Och då är det ju ändå så att livet, ur packningssynpunkt, blivit väldigt mycket lättare ju äldre barnen blivit.

Att packa till en solsemester har jag koll på, likaså skidsemester, men hur sjutton packar man för en vecka i Tjeckien som kommer att innehålla träning, ishallsbesök, utflykter till koncentrationsläger och Prag, spa-besök osv? Hmmm, ja inte kan jag lyda makens råd han gett till killarna, att de ska packa som en man, dvs det nödvändigaste. Nej, här måste ju packas för alla eventuella händelser och att jag, som jag sagt till dottern innan, skulle kunna dela resväska med henne verkar falla fetbort. Och är man som jag skonörd, alltså av den åsikten att man verkligen inte kan ha vilka skor som helst till vilken outfit som helst måste ju en hel del skodon också med. Ojojoj...

Just nu är maken och sonen iväg med laget och spelar match i Kallinge. Gissa om maken kommer att hålla mig uppdaterad om hur det går. Nej, det tror inte jag heller... Alltså MÅSTE jag störa men det är ju INTE mitt fel.

Ja, nu snöar det igen. Egentligen inte det minsta konstigt med tanke på att det är den 11 februari men det känns ju som om vi haft vinter i evigheter tack vare att snön kom så tidigt den här vintern. Men eftersom snön ju ändå inte försvinner trots att jag inte vill ha den är det ju bara att rycka på axlarna och gilla läget. Nu är ju i alla fall all knölig is bortsmält och det borde vara fullt möjligt att komma ut och gå i alla fall.

Vissa dagar behöver jag knappt äta nånting för jag är inte så hungrig medan jag kan äta precis hur mycket som helst andra dagar. Idag är en sån dag. Inte för att jag har ätit hur mycket som helst men jag hade kunnat. Jag är konstant hungrig. Riktigt jobbigt.

Då var det fredag igen. Det som är bra med det är att jag är ledig i två dagar. Det som är dåligt är att med den takten veckorna går är jag snart lastgammal. Jeeezez, jag hinner inte riktigt med.

Ville bara säga: -0,4. Duktiga jag:-). Firade med ett ICA:s rismål persika. Sjukt gott.

Nu ska jag dricka kaffe och titta på hockey. Just nu känns inte tanden. Låt oss hoppas att den fortsätter så.

... som jag är värd i belöning alltså. Holy shit vad det gjorde ont! Alltså, jag har rotfyllt förr men detta var något i hästväg och gjorde ondare än andra gånger. Värst idag var dock att bedövningen tog på hela vänsterögat också och det "låste sig" i öppet läge. Inte bra. Man behöver ju blinka och det skedde inte längre per automatik utan fick skötas manuellt av min hand. Till slut hjälpte tandsköterskan mig med att tejpa fast ögonlocken i stängt läge...Ja, ni fattar hur jag måste ha sett ut, särskilt när Olle var längst nere i tandroten där lite nerv fortfarande levde och jag låg stel som en planka i tandläkarstolen. Fy fasen säger jag bara. Hoppas nu bara tanden är DÖD och att jag snart kan använda båda sidorna när jag tuggar. Innan jag lämnade tandläkaren fick jag två Alvedon OCH en 400 mg Ibumetin, samtidigt. Med dessa medikamenter i kroppen känns det bättre men jag fasar för när det släpper. Ajajaj...

Snart kommer J och hämtar mig och så är det vägningsdags. Om det finns någon rättvisa här i världen borde jag ha gått ner.

...är ju något man kan praktisera på sina barn men jag kom nyss på att jag kan praktisera det på mig själv! Så här tänkte jag: om jag överlever tandläkarbesöket imorgon så borde jag ju fira det. Eller hur? Jag har sett en superdupersnygg ring nere i stan. Vore inte det en bra belöning? Jag tycker det. Vilken tur att det är jag som bestämmer:-). Så får det bli OM jag inte blir ruinerad hos tandläkaren förstås. Då får jag skjuta upp belöningen ett par veckor. Men belöning ska det bli!

Med risk för att låta som dottern så är jag hungrig. Jag tyar inte fixa med något nu. Om jag verkar riktigt ynklig, tror ni någon annan fixar det till mig då? Nej, det tror inte jag heller.

Imorgon ska jag till tandläkaren igen och om jag har fattat allt rätt är det imorgon tanden ska dö. För lever gör den fortfarande. Det känns genom att jag absolut inte kan tugga något på den sidan. Jag har inte ont men jag kan inte använda tanden heller... Det är nu vi kommer till det ologiska. För, jag vet att jag kommer att få mängder av bedövning och sprutskräcken har jag så gott som vuxit ifrån så det är lugnt men jag är ändå nervös och lite smårädd inför morgondagen. Varför? Uppriktigt så undrar jag varför inte förnuftet segrar över rädslan. Det stör mig...

Men jag är så in i bängen trött på att jag inte kan äta ordentligt så det ska bli skönt att få tanden fixad imorgon. Måtte den sedan funka som den ska!