Sara är min/vår yogalärare. Tidigare har hon varit min golftränare och hon har en underbar förmåga att se det postiva i alla situationer. Idag så gav hon oss instruktionen: "Och så vilar ni i hunden", en position där man står med händer och fötter i golvet och baken rakt upp i luften. När jag lite försiktigt frågade om jag gjorde fel för det kändes liksom inte som om jag "vilade" så svarade hon. "Det beror på vad man har gjort precis innan" och så instruerade hon oss igenom en solhälsning eller vad det var. Döjobbigt var det i alla fall. Övningen avslutades med att vi "vilade" i hunden och Sara frågade: "Petra, känns det som om du vilar nu?" Och jo, efter döjobbiga övningen var ju hunden en befrielse. Allt är relativt liksom:-)

Det allra bästa med att ha börjat på yogan är dock att jag och E har tagit upp våra promenader igen. I love them. Hon är så klok och vi har så bra samtal. Vi avhandlar många saker men de pedagogiska vinner. Alla borde ha en E!

Idag har jag haft flera riktigt bra och utvecklande samtal. Jag gillar verkligen att prata klokheter med andra.

Nähä, nu drar jag mig nog tillbaka till boken om den döende detektiven. Den är snart slut och det är en sån bok man sörjer när den är slut. Man måste vara boknörd för att fatta vad jag menar... Så det är lite splittat det där med att läsa ut den.