Jaha nu har jag varit iväg och gråtit igen. Jag är den mest lättrörda människa som någonsin vandrat på denna jord. Bara så ni vet. Och när jag är på seanser och människor får kontakt med nära och kära då rinner tårarna på mina kinder. Idag rann de mer än någonsin. En ung tjej som mist sin pappa alldeles för tidigt fick "prata" med honom igen och det är mäktigt, rörande och glädjande att vara med om.

En familj som mist sin pappa fick också hälsningar och goda råd från andra sidan och på mina kinder flödade tårarna.

Om man är minsta lilla skeptisk till att det finns ett liv efter detta önskar jag att man följde med på en seans. Efter det kan man inte längre tveka.

Mediet sa till exempel till en man i publiken att han skulle sköta maten bättre. Det var hans döda mamma som förmanade hans skrala mathållning. Hans fru satt bredvid honom och kunde avslöja att mannen inte åt någonting på hela dagen när hon var iväg på jobbet. Inte förrän hon kom hem åt han.

Jag uppmanar alla som är intresserade att komma på nästa seans. Man måste liksom uppleva det för att fatta det stora i det.

Men, ingen pappa eller farmor dök upp idag, heller. Jag undrar var de håller hus.

Mediet, Eva, var väldigt rolig att lyssna på. Ett av de bättre medier jag stött på. Glimten i ögat och en förmåga att lätta upp en gråtig stämning med ett välvalt skämt, det var hennes styrka. Henne måste jag träffa igen. Tjejerna, (ni vet vilka ni är) henne kan vi ha på en hemmaseans!