Lördagen är den absolut bästa dagen på hela veckan tycker jag. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är som gör dagen så bra men bra är den. Till att börja med har jag sovmorgon. Idag vaknade jag 06.52 Det kan man ju tycka är trist men det gör inte jag. För jag kan ju ligga kvar. Läsa lite, slumra lite till, titta ut på himlen och veta att jag stiger upp precis när jag vill. Så gott!

Långsam frukost och lusläsning av tidningen ingår i lördagsrutinerna. Så också idag.

Träff med morsan (ja, jag kallar henne det trots att jag snart är 40. Fruktansvärt omoget:-)) på stan. Vi skulle fixa lite med present till mig. Hann så klart med en Shack Matt-runda också. Den resulterade i en kasse med kläder som ska prövas hemma för jag tyade inte klä av mig där. Bra service det där.

Lite Lions-loppis och annan loppis nära mitt innan lördagsförmiddagen var till ända hanns också med.

Lunch och sedan föräldramatch i hockeyn. Jag var INTE med för det passar inte så bra just nu att jag bryter båda benen. Men maken var med. Jajamensan och han tänkte då f-n inte förlora. Nix. Han och den andra tränaren var de som förmodligen tog det på störst allvar i föräldralaget. I pojklaget tog alla det på stort allvar, vinnarskallar som dom är. Sonen stod i mål. Inget han har någon större rutin på men han gjorde det bra. Vid full tid var det lika men som tränare gick maken in och förlängde matchen ytterligare 10 minuter. Efter dessa 10 var det också lika. Jag tyckte att det resultatet kunde vara ett ganska bra resultat särskilt med tanke på husfriden. Men, det tyckte inte maken som hade vittring på seger. Han hittade raskt på att de skulle lägga straffar. Bäst av tre. Smart. Särskilt när föräldralaget hade en av våra ordinarie målvakter i mål och pojkarna hade sonen som ju i detta läge är lika mycket prao som jag är på mitt nya jobb. Så klart lyckades föräldrarna peta in ett mål mer än pojkarna. Då var det inte längre tal om att förlänga eller nåt utan då var det verkligen slut. Föräldrarna gjorde många oödmjuka segergester medan pojkarna tjurigt åkte ut i omklädningsrummet. Tur de inte är så långsinta...

Jaja, njut säger jag till föräldralaget för nästa år åker ni på däng av pojkarna:-)

Efter denna pärs stack dottern och jag snabbt till Eko för att köpa en matta. Givetvis var mattorna slut men det fanns ju annat som slank ner i vagnen.

Efter att ha hunnit så här mycket är det fortfarande mycket kvar av lördagen. Nu ska det lagas mat, drickas vin och tittas på melodifestival. I love. Dottern och jag förhandlade i bilen och kom fram till att idag kunde man (hon) få sjunga med lite. Inte så att det stör utan bara i snabbreprisen. Har jag sagt att jag tar melodifestivalen på ganska stort allvar? Att umgås med folk en sådan viktig kväll finns inte. Herregud det finns ju massor av andra lördagskvällar att välja.

Tjipp och hej!

Jaha, då var det fredag igen.

Är man onormal om man motvilligt lämnade jobbet idag? Jisses vad roligt jag har haft idag. Påminn mig gärna om den här dagen någon dag längre fram när jag tycker livet är skit. Jag körde hem i tid enbart för att jag bestämt promenadtid med världens bästa E. Det är dags igen för en lång runda med tillhörande pedagogiska samtalsämne. Riktigt givande och kul. Ja, vi hinner med vanligt prat också. Vi brukar börja med allt "hemmagnäll", dvs. hur lite alla andra i våra familjer gör, och sedan, när vi spytt ut oss det går vi vidare till de viktiga sakerna.

Eftersom jag fortfarande befinner mig i "praostadiet" på jobbet, hittar inga saker, hittar inga människor, har ingen egen arbetsplats, kan inga rutiner etc flyter jag mest runt och gör det jag är riktigt bra på - prata. Så idag har jag pratat med massor av folk. Och tagit i hand, i maginfluensatider, ni som känner mig vet hur starkt gjort det är av mig...

Vid ett tillfälle idag satt jag vid kollegans skrivbord. Han var iväg nånstans. Då ringer det! Ni fattar, jag blev helt stel! Och för att vara helt ärlig övervägde jag en kort stund att strunta i att svara. Jag vet ju ingenting! Vad människan i andra änden än har för fråga eller ärende kan jag utgå ifrån att jag förmodligen inte kan svara på det. Men, jag tog tag i mitt liv och svarade. I andra änden hör jag en som halvvrålar på mycket bruten svenska "Hallå! Jag heter Stanislav". Ett litet ögonblick hade jag full panik men sedan kände jag, som tur var, igen rösten. Det var bara en hygglig kollega från min andra skola som ville skoja lite. Jättekul! Hämnden är ljuv! He he he

Idag har det varit lite lugnare. Lite.

Det är så mycket jag måste ta reda på, så mycket jag måste lära mig, så många människor att möta och så många namn att lära. Det snurrar på i rätt bra fart i skallen vill jag lova.

Då är det tur att alla jag möter är så snälla. De hälsar mig välkommen och är trevliga. En jag mötte idag idag sa att hon hade hört så mycket gott om mig. Sånt värmer hjärtat.

Maken ringde. Han är i Gävle och spelar SM i rinkbandy i Läkerol Arena. Det är stort för honom. Han hade dessutom gjort mål. Då blev det ännu större. Att få spela i Läkerol Arena är för honom det närmaste en religiös upplevelse man kan komma.

Nu tittar sonen på Animal Planet. Hur kan man välja den kanalen frivilligt? Han är sin pappas son.

Jag måste passa på att uppmuntra alla att se 9A:s musikal på Bokelund. De visar den från den 23 till den 25 mars. Kom och titta!

Den här dagen har verkligen gått i ett jäkla tempo. Först en dubbeltimme med åttorna. Därefter hällde jag i mig en kopp kaffe på stående fot samtidigt som jag pratade med en massa folk och redde ut en massa saker. I bilen, ner till stadshuset, rektorsmöte, kul, utelunch (hur lyxigt är det, jag brukar äta yoggi och havrefras i personalrummet), sedan tillbringades eftermiddagen på nya arbetsplatsen där jag träffade en del elever och lärare. Direkt därifrån till blomsteraffären och inhandlade en bukett blommor till en slutande styrelseledamot. Hem, snabb kopp kaffe, Panodil (nr 3+4 idag) familjeråd om vem ska som ska var, när och varför och när hemkomsten beräknas bli. Alldeles strax föräldramöte med dotterns klass angående den snart kommande musikalveckan. Därefter bilen i 190 till LF:s årsmöte som lär vara tills larmet går och vi är tvungna att utrymma lokalen. Efter det lär jag ju vara lite småtrött så då är det väl bara att köra hem och slänga sig i sängen.

Ja, sån var/är min dag. Men annars är allt lugnt:-)

Jag är en riktig hypokondriker när det kommer till maginfluensa. Då lämnar all vett och sans mig. Jag ser smitthärdar överallt och framförallt mår jag illa. Jätteilla!

Igår skrev var och varannan på facebook om hur dåliga de var eller hade varit i maginfluensa. Det är tillräckligt för att jag ska må illa. När dessutom en elev talar om för mig att hans syskon ligger hemma i magis då är det nästan kört. Jag får verkligen bita ihop för att kunna fortsätta jobba.

Att jag dessutom haft en överj-ig huvudvärk hela dagen har inte gjort det hela bättre på något sätt. Nix, snarare bara förstärkt hypo-känslan.

Efter fikan på jobbet kändes det dock lite bättre så någon magis är det nog inte. Ännu...

Det har gått upp för några av mina nior att jag har en blogg. Genast skärpte de till sig.

-Skriver du om vad du gör om dagarna där? undrade de.

-Nej, jag skriver om lata elever som inte skriver sin utredande artikel, svarar jag med ett elakt grin.

Då blev det fart vill jag lova. Nej, det blev det inte men det hade kunnat bli så.

...till att t.ex blogga då lagar man den löjligt enkla pastarätten jag gör just nu. Gör så här:

300 gram pasta (eller bara ös i, vem mäter sånt?)

150 g skinka eller kalkon (eller bara ta så mycket du vill)

3 dl tomatsås (jag har en sån på tetra med vitlök i)

2,5 dl Keldas ostsås

1 dl riven ost (eller hela påsen för det är så störigt med öppnade förpackningar i kylskåpet)

Sätt ugnen på 250 grader. Koka pastan. Skär skinkan i strimlor. Låt pastan rinna av. Blanda ner tomatsås, ostsås och skinka. Häll det i en smord form. Strö över osten. Gratinera i övre delen i 10 minuter. Servera med sallad.

Lätt som en plätt. Under tiden den är i ugnen hinner man dessutom med att skriva ett blogginlägg. Toppen eller hur?

Dagens spya går till gnälliga människor som inte bara kan bli glada och ta åt sig av berömmet från kommunledningen som bjuder alla oss kommunanställda på tårta denna vecka för att kommunens resultat blev så bra i en trivselmätning, tror jag det var. Ta det för vad det är; en spontan och uppriktig klapp på axeln för ett väl utfört arbete. Jag säger tack och jag tänker njuta av tårtan. Tack! 

Det är sällan jag ballar ur. Nästan aldrig faktiskt. Men, precis som dottern skriver i sin blogg, när jag får en melodifestivalskiva i min ägo händer det saker. Jag spittar ljudet i bilen och sjunger med, högt. Jag som annars gnäller så fort ljudet är minsta lilla högt.

Idag for jag som ett spjut ner till macken för att inhandla årets skiva. I med första och sedan sjöngs, nynnades och vrålades det i bilen. När det var dags att byta till cd 2 märkte vi att den fattades. Fan. Bara att toklyssna på ettan och köra inom macken när vi kom hem från K-na. Så nu kan jag låtarna på cd 1. Kalle-låten "Underbart" är faktiskt riktigt bra. För att inte tala om Al Fakir. Han är riktigt, riktigt bra.

Imorgon är det måndag. På onsdag börjar jag mitt nya jobb. :-)