Jaha, då var det fredag igen.

Är man onormal om man motvilligt lämnade jobbet idag? Jisses vad roligt jag har haft idag. Påminn mig gärna om den här dagen någon dag längre fram när jag tycker livet är skit. Jag körde hem i tid enbart för att jag bestämt promenadtid med världens bästa E. Det är dags igen för en lång runda med tillhörande pedagogiska samtalsämne. Riktigt givande och kul. Ja, vi hinner med vanligt prat också. Vi brukar börja med allt "hemmagnäll", dvs. hur lite alla andra i våra familjer gör, och sedan, när vi spytt ut oss det går vi vidare till de viktiga sakerna.

Eftersom jag fortfarande befinner mig i "praostadiet" på jobbet, hittar inga saker, hittar inga människor, har ingen egen arbetsplats, kan inga rutiner etc flyter jag mest runt och gör det jag är riktigt bra på - prata. Så idag har jag pratat med massor av folk. Och tagit i hand, i maginfluensatider, ni som känner mig vet hur starkt gjort det är av mig...

Vid ett tillfälle idag satt jag vid kollegans skrivbord. Han var iväg nånstans. Då ringer det! Ni fattar, jag blev helt stel! Och för att vara helt ärlig övervägde jag en kort stund att strunta i att svara. Jag vet ju ingenting! Vad människan i andra änden än har för fråga eller ärende kan jag utgå ifrån att jag förmodligen inte kan svara på det. Men, jag tog tag i mitt liv och svarade. I andra änden hör jag en som halvvrålar på mycket bruten svenska "Hallå! Jag heter Stanislav". Ett litet ögonblick hade jag full panik men sedan kände jag, som tur var, igen rösten. Det var bara en hygglig kollega från min andra skola som ville skoja lite. Jättekul! Hämnden är ljuv! He he he