Jag är stolt! Över mig själv. Efter en dag på jobbet, vars like jag hoppas det dröjer innan den inträffar igen, körde jag hem, bytte om och så for jag, A och O till Bma där jag sprang 5,7 km. Ja! Ni läste helt rätt. 5,7. Och jag kan inte påstå att det var jobbigt konditionsmässigt en enda sekund. Vaderna däremot tyckte det var lite jobbigt de första två men det släppte sedan.

Ja, dagen idag har jag fart som ett skållat troll. Från det ena mötet till det andra och hela tiden med andan i halsen och försenad. Jag hatar att komma för sent. Så till den milda grad att jag verkligen stressar halvt ihjäl mig för att vara i tid. Men det vetisjutton hur länge jag kan hålla på med det. Antingen får jag acceptera att jag nästan aldrig är i tid eller får jag bli tuffare när folk stoppar mig och bara vill prata "en minut". För det ska alla veta att det är inte mitt fel att jag är försenad jämnt eller far in eller iväg med andan i halsen. Men som sagt, lite tuffare bör jag bli.

Imorgon tänker jag ta tag i alla måsten. Och om det krävs stänger jag min dörr och är otillgänglig. Åtminstone så att jag hinner beta av det värsta.

Jaja, nog om jobb. Nu ska jag dricka en gigantisk mugg kaffe och titta på ett avsnitt av "Det okända". Riktigt mysigt:-)