Ikväll ska jag på klassfest. Det är fest med de som gick ut nian 1986 här i stan. Tyvärr kommer inte alla men det kommer tillräckligt för att det ska bli skoj. Undrar hur mycket vi har förändrats? Inte tänker jag på att jag ser äldre ut nu än då. Jag fattar att jag gör det men jag har ju liksom följt det här fejset så jag har vant mig vid det... Undrar om vi faller in i våra gamla roller? Vilken var min roll egentligen?  Upplevde jag och andra mig på olika sätt?

Min uppfattning om mig själv som sextonåring är i alla fall att jag var ifrågasättande, en riktig pest för osäkra lärare. Jag kunde dessutom nosa mig till just de osäkra, de som stammade eller blev förbannade när jag undrade VARFÖR vi skulle lära oss en del saker, nyttan med dem alltså. En gång hade vi en vikarie som trodde att han kunde komma in i klassrummet och styra och ställa och vara cool och nedrtryckande i sitt sätt emot oss elever. Ojojoj, han har nog inte glömt hur det slutade. Han blev för evigt kallad för öknamn och ingen av oss lyssnade på honom.

Egentligen har ingenting förändrats. En del vuxna suckar över dagens ungdom och hur respektlösa de är. Jag kan säga att jag stött på en fåtal ungar som är respektlösa utan anledning. Bemöter du barn och unga på ett vettigt och respektfullt sätt är det det du får tillbaka. Men, om du utgår ifrån att de är mindre värda och inte begriper särskilt mycket då får du tillbaka vad du förtjänar. Så är det och så var det.

Så, det kanske inte är en slump att jag blivit rektor. Nu kan jag aktivt arbeta för att elever bemöts och bemöter med respekt och att alla lärare ska veta VARFÖR man gör olika saker. Det känns bra. Synd att inte våra gamla lärare kommer också. Jisses med argument jag hade haft för pedagogiska diskussioner nu. Då fick jag bara gå på magkänslan. Inte så dumt det heller ibland i och för sig.