Lördagsmorgon, ordet klingar härligt. Äntligen ska man få sova ut och vakna av egen kraft istället för klockradions. Mmmm, det låter väl himlans bra MEN testa att ha sovmorgon i ett hus där två förklädda elefanter ska iväg på match. Det går inte. Helt omöjligt. När maken ska försöka smyga in på toan, som ligger vägg-i-vägg med sovrummet, råkar han på något märkligt sätt dra i sovrumsdörren så den tjongar. När sonen ska öppna toadörren låter det som om han tar sig igenom en stängd dörr.

Så har jag det. Och, när de äntligen lämnat huset och jag lyckas slumrat till, då ringer telefonen! Hallå, det är dödsstraff på att ringa till någon halv nio en lördagsmorgon. Det var bara okej den perioden i livet när barnen var små och man ändå var uppe på okristliga tider. Den tiden är över så, nu är det förbjudet.

Och mitt i allt detta sover dottern som en stock. Jag är allvarligt oroad över att hon kan sova så hårt att hon inte vaknar för mindre än en ett krig. Ska dom vara såna när de är 16, snart 17? Det är ju så länge sedan att jag har glömt. Själv hade jag en pappa med usel hörsel som varje lördagsmorgon lyssnade på Ring så spelar vi på dövnivå. De flesta lördagsmornar innehöll momentet när jag for ner för trappen och sulade igen köksdörren så karmarna vibrerade. Jag lärde mig aldrig att jag inte kunde somna om när jag var så förbannad och att jag egentligen kunde kapitulerat redan från början och stigit upp istället.

Jaja, nu är jag ju uppe och redo för loppisar.