Som svar på en kommentar måste jag erkänna att jag inte hittar var jag ska ändra min presentation. Jag blir galen! Det är alltså inte så att jag förnekar min ålder utan bara att jag inte är så tekniskt begåvad. Jag ska sätta dottern på att fixa till det så fort jag kommer ihåg det.

Idag tänker jag filosofera kring hur det kan vara att vara tonåring. Jag hade själv ingen sån där extrem frigörelseprocess från mina föräldrar men å andra sidan hade jag andra pestiga tonårssidor. Jag ifrågasatte nämligen allt. Jag kan tänka mig att jag var oerhört pestig att ha att göra med. Det kan jag nog vara fortfarande...

Men, jag var och är fortfarande väldigt mycket för rättvisa och respekt. Jag har med ångest ofta frågat mig om jag har behandlat elever på ett orättvist och kränkande sätt och svaret är att det har jag. Jag är ju också bara människa som har dåliga dagar och det har nog tyvärr elever fått  betala för när jag har fräst ett svar eller liknande. Det är verkligen inte okej men mänskligt. Det absolut värsta jag kan tänka mig det är att någon eller några av mina elever om tjugo år berättar om sitt värsta och mest kränkande skolminne och jag finns med i det. Här snackar vi ångestframkallande.

I samband med att vi läste en bok i en av mina grupper kom vi in på detta ämne och eleverna fick i uppgift att först skriva ner en händelse de upplevt som kränkande och sedan, om de ville, berätta om den för de andra i gruppen. Oj, oj oj. Det var ingen kul läsning. Det kunde vid första anblicken verka vara en småsak men eleven hade upplevt det som oerhört kränkande. Det är då jag blir rädd och undrar hur många jag kränkt under åren.

Vad gör man då åt detta? Ja till att börja med måste man släppa det gamla. Det som är gjort är gjort och det kan man inte ändra på men man kan ändra sitt sätt att vara nu. Jag tänker så här: Om jag bara säger och gör saker som jag tycker vore okej att andra gör mot mig då har jag i alla fall gjort så gott jag kan. Förmodligen kommer någon eller några ändå att tycka att jag säger och gör dumma saker för vi tycker olika om vad som är acceptabelt att säga och att inte säga. Respekt för alla är grejen.

Jaha då har ytterligare en dag gått. Idag hade jag mina kära rektorskollegor här hemma för att vi skulle kunna jobba ostört. Det gick ganska bra. Men det där med tjänstefördelning är knepiga och svåra grejer, särskilt om man vill förändra. Snart är det i alla fall dags att låta alla inblandade titta och tycka.

Hela familjen är utflugen. Alla är på olika håll och här är otroligt tyst. Ja, förutom makens mobil då som ringer med jämna mellanrum. Varför stänga av den liksom? Nej då, låt den ringa. Att sen hunden förvandlas och ylar som en varg varje gång den ringer stör ju inte den som ändå inte är hemma.

Nu tror jag att jag behöver lite luft. En kvick promenad kanske...