Min alla hjärtansdag-present idag blev att ge 2400 kronor till staten. Jag hade föredragit att ge dem till mina barn eller något kul men är man så dum i huvudet att man kör för fort så är det staten man ger dem till. Riktigt surt men en läxa. Sen kan jag ju i mitt stilla sinne reflektera över hur många olyckor som skett de senaste hundra åren vid Mias färg på Sölvevägen och nyttan med att ha fartkontroller just där. Jag kan faktiskt inte komma på en enda... Men en säker mjölkko är det. Jag var nog inte den enda som betalade idag.

Nog med bitterhet för idag.

Jag gjorde ett misstag till idag dock. Jag for iväg med andan i halsen för att delta på ett möte i stan. Väl framme far jag in i rummet där vi brukar hålla till, stannar upp, sveper med blicken över ansiktena där inne och får bara fram att jag nog inte skulle vara där. Halleda vad de skrattade. Men som tur är så är de jättehyggliga på Skanslyckan så jag fick både kaffe och vaniljhjärta under tiden jag väntade på rätt mötestid.Dessutom hann jag med att ringa några samtal så det gick ingen nöd på mig.

När det var dags för styrelsemöte vågade jag inte ta bilen för jag var rädd för att krocka den eller nåt. Det kändes liksom som att turen inte riktigt var på min sida idag;-) Eller var den det. Jag kunde ju ha mist körkortet och jag kunde ju ha kommit en timme för sent istället för en timme för tidigt så jag kanska hade lite flyt i alla fall.

Imorgon åker dottern till Filippinerna så nu har vi gjort viktiga saker såsom att jag har färgat hennes ögonfransar och hon har noppat mina ögonbryn. Vi har dessutom ätit semlor som hon hade gjort. Mums!

Jag är inte så lite imponerad av hennes packning. För att vara dotter till mig som alltid har minst tio för många ombyten med mig och alltid åker hem med oanvända kläder visar hon imponerande packkvaliteter. Hon har alltså HELA sin packning (17 dagars varierande sol- och utflyktssemester/biståndsarbete) i ett handbagage och i resväskan finns bara saker som ska skänkas till folk i Filippinerna. Det finns verkligen inte på kartan att jag hade klarat det.

Imorgon bär det alltså iväg och jag är fortfarande avundsjuk. Åh, vad jag hade velat följa med! Men men, jag får helt enkelt vänta på att hon kommer hem och berättar allt härligt och roligt för mig.