Äntligen hemma. Det var bortamatch i Kalmar idag och ungefär en kvart innan bussen skulle gå bestämde jag mig för att trotsa illamående och huvudvärk och följa med. Nej, det var inget smittsamt. Jag var ju på julfest med A-laget igår...

Julfesten var väldigt kul. Jag hamnade bredvid tränarens fru och ödet är ju rätt kul för hon är förskollärare så samtalsämnena sinade inte precis. När en förskollärare till sällade sig till oss så var det fullt ös i samtalet.

Maken och jag gick hem vid midnatt och jag tyckte vi var i ganska gott skick men ibland hinner det hända saker när man börjar röra på kroppen som suttit stilla en hel kväll så när vi kom hem var vi inte i lika gott skick. Eller jo. JAG var. Maken var lite mera "trött". Då är det extra orättvist när jag är den som har en nära-döden-känsla på morgonen och inte han.

Nåja, framme i Kalmar var jag i rätt bra skick igen. Så jag IB, ML och JP gick till köpcentrat i närheten och då kan man ju inte annat än må bra. Jag måste ju säga att det måste vara en synnerligen intelligent människa som lägger en ishall ett stenkast från ett köpcentrum. Klokt! Lite fynd gjordes och jag var klart nöjd.

Mindre nöjd var jag med matchen dock. Vi stod emot bra men spel tre mot fem knäckte oss och målen trillade in. Trist. Efter andra perioden var jag tillbaka lite sent så istället för att knö mig förbi alla som satt så satte jag mig bland Kalmarföräldrar. Dumt gjort. Jag höll på att smälla av. Jag tycker så här:om man inte kan något om hockey och hockeyregler då ska man hålla truten. Om man dessutom är så pass hemmablind att man inte kan se vilket av lagen som spelar grishockey och har domarna på sin sida då ska man verkligen vara tyst. Jeeezez, vilka korkade människor det finns. Till slut stod jag inte ut längre utan fick flytta på mig.

Nu måste jag jag sova. Imorgon är det jobbedag och på kvällen ska granen tas in och kläs. Jag ska dessutom motionera. I ösregn om det krävs. Så är det.