Vad underbart det är med människor som kan få en att gapflabba trots att saker är lite halvjobbiga. Jag har några såna på jobbet. Underbara människor. Mitt i allt elände och all trötthet så bryter vi ihop och gapflabbar. Åh, vad jag behöver det!  Idag lyftes jag av en av dem särskilt mycket och hennes ord värmer ännu. Mmmm, så gott:-) För tro det eller ej, men jag slutade inte vara människa när jag gick in i chefsrollen. Jag är verkligen EXAKT samma petra som jag alltid varit. Skillnaden är att jag ska fatta en massa beslut och så ska jag ansvara för en massa grejer. Både sånt jag själv gjort och sagt men även sånt som andra säger och gör. Inte så kul alla gånger men det ingår i lönekuvertet.

Precis som alla jobb har ju så klart mitt också både positiva och negativa sidor. Definitivt överväger de positiva men en negativ sida är när folk vill diktera hur man ska vara. Och att vara i en ledarroll öppnar upp för måååånga synpunkter. Jag kan ta det om det är sakligt och handlar om min roll som chef men när man har synpunkter på mig som person blir jag lite mer störd. Jag kommer till exempel alltid att vara en människa som har extremt nära till skratt och som kan skoja om nästan allting. Jag är väldigt öppen och bjuder på mig själv i nästan alla lägen. Jag passar nog inte klockrent in i rektorsmallen men jag tror faktiskt att det är bra. Traditionella rektorer finns det många av. Jag behöver inte bli en av dem.

Imorgon ska jag tillbaka till detta fantastiska jobb och så ska jag möta härliga människor. Kul va?!