Eftersom det är lite körigt på jobbet nu har jag verkligen bestämt mig för att jag ska klara av att hantera alla krav och se till att arbetsbördan är åtminstone rimlig. Måtte då inte alla dagar vara som idag när jag har fart från den ena grejen till den andra, kissat när det har varit kris, druckit kaffe på möten för det har inte funnits tid emellan och ätit yoggi med gaffel för det fanns ingen ork att gå upp till andra våningen för att hämta en sked. Man kan klara enstaka sådana dagar men blir det en vana är det inget kul. Jag blir inte kul då. Då blir jag bara trött och gnällig med noll tolerensnivå. Och det är inte kul. Allra minst för mig själv men säkert inte för omgivningen heller även om jag anstränger mig till det yttersta för att inte låta min trötthet gå ut över någon annan. Räddningen är goa kollegor och kloka människor i ens omgivning som kan ge en lite energi när ens egen håller på att sina. Lika viktigt är det att jag kan ge andra energi när deras sinar. Som vanligt handlar allt om relationer och bemötande. Alltid lika viktiga grejer.