...blir det om en stund för då är Dallas tillbaka i rutan. Jag slutade titta då för en massa år sedan när handlingen ballade ur och folk dog och återuppstod om vartannat. Då när det blev fjantigt. Men innan dess älskade jag Dallas. Det var fredagsmyset på 80-talet. Att sitta hela familjen bänkad i soffan på fredagskvällen, godisskålarna laddade och tillsammans titta på veckans Dallas-avsnitt. Så var det i alla fall hemma hos mig. Mysigt:) Risken finns i och för sig att jag blir besviken men jag tänker ge det en chans. Det KAN ju vara jättebra:)

Idag var ytterligare en dag när jag bara konstaterar att vädret varit superhärligt och jag fått cirka 10 minuter utomhus. Suck. Det är ångest för mig. Jag vill vara ute och njuta men det går ju inte. Trist.

Idag har annars det genomgående temat varit trötthet. Jag vaknade vid halv fem imorse och sov inte riktigt efter det. Till slut var det bara att stiga upp. Detta har medfört att det känts som om jag haft ett kilo grus i varje öga hela dagen. Det i kombination med att det händer jobbigheter och är allmänt rörigt känns som lite för mycket. Det värsta är att hur mycket jag än jobbar så känns som om jag hela tiden kommer på saker vi glömt att fixa eller så dyker det upp nya, akuta, saker som måste gå före allt annat och som gör att sakerna som måste göras inte hinns med hur mycket måste som än omgärdar dem. Halleda, hur ska man kunna göra sådana prioriteringar? Tänk om jag hade kunnat svara på det. Jag får väl försöka lita på det sunda förnuftet och behålla lugnet.