Lillejulafton har inneburit följande saker:

-gemensam familjefrukost- något vi har alltför sällan i mitt tycke men som är lika underbart mysigt varje gång.

-promenix med maken i snålblåsten. Faktiskt skönt trots blåst.

-snabbdusch innan avfärd till svärföräldrarna för julfirande med makens systers familj med tre goa ungar, svärföräldrarna, min mamma och så vår familj.

-julbord. Gott:-)

-Björnen sover-sång en massa gånger för T (minikusinen) fick en mössa av oss som insprirerade till björnlek:-)

-hemfärd i snöstorm.

-nu soffhäng och kolla på Ensam hemma 2- en tradition vi har. Dottern spetsade till det genom att välja engelsk textning. Sonen är inte helt nöjd med det valet eftersom det kommer att kräva en aktiv insats av honom. Så är nog inte fallet i och för sig för så många gånger vi sett den filmen så kan man ändå snudd på varenda replik;-)

Såna här helger är ju hur härliga som helst men jag tänker en massa på alla som inte har det så bra som vi. På de som har föräldrar som super, slåss eller bär sig illa åt på andra sätt. På de som inte har pengar att skaffa sig julmat och klappar för. På de som fakiskt inte har någon att fira jul med utan sitter ensamma. Igår hörde jag att det är en polsk tradition att duka en extra tallrik ifall det skulle komma någon som inte har andra att fira med eller som inte har råd att köpa mat själv. Är inte det en kanontradition att ta efter? Även om man inte gör så tycker jag att vi alla borde stanna upp och tänka efter om det finns någon eller några i vår närhet som kanske sitter själva på julafton och om så är fallet tycker jag att det är vår förbaskade skyldighet att bjuda in till lite gemenskap. Varför är inte det självklart?