När sonen är i Oskarshamn är jag faktiskt inte särskilt orolig. Förmodligen för att jag hade blivit sjuk om jag hade oroat mig över allt som kan hända när jag ändå inte har en chans att ha koll. MEN när han är hemma här i Sbg då kickar oroshjärnan igång igen så det står härliga till. Så nu sitter jag här och surfar lite på datorn och tittar lite på tv och väntar på att han ska komma hem så att jag kan gå och lägga mig. Maken sover som en stock bredvid mig i soffan. Han är inte en orolig människa han och tur är väl det. Det räcker med en i varje familj;)

Idag har jag (och många fler så klart) sett SIK möte KIK. Det häftiga just idag var att dels spelade maken och sonen tillsammans, det kan inte vara jättevanligt, och dels spelade sonen med sina gamla lagkamrater som han spelade med innan han började i Oskarshamn. Och det ska jag säga, de killarna kan spela hockey tillsammans. Det är en fröjd att se hur de fortfarande hittar varandra på isen utan att ens titta upp och hur passningarna sitter som en smäck på bladet. Underbart!

Nu ska jag  nog luta mig lite tillbaka och blunda med ett öga för det börjar bli jobbigt att ha ögonen öppna. God natt på er!