Jag har haft en helt underbar dag på jobbet idag. Det har hänt lagom mycket så jag har dels haft tid att prata med folk, en del länge och andra lite kortare tid, dels har jag betat av hela att-göra-listan. Det har aldrig hänt förut. Åtminstone inte utan att den har fyllts på med nya saker. Tänk att det egentligen bara krävs en dag som är lagom hektisk för att jag ska vara nöjd med mig själv och min insats. Fler såna!

Som kronan på verket prioriterades en promenix med P och E där vi hann avverka en del viktiga och oviktiga saker.

Nu har jag ätit, druckit kaffe, kollat facebook, pratat med maken som var hemma i en kvart mellan träning i ishallen här och match i ishallen i Kristianstad. Jaja, en kvart är bättre än inget. Särskilt bra var det att han tryckte och knådade min rygg innan han stack igen. Nu känns den mycket bättre. Halleda vad han kan. Det måste vara alla timmar han själv blivit knådad av naprapaten som gett honom den kunskapen;)

Maken har dessutom beställt en tv. Nu ska tjock-tv:n lämna vårt hus. Vi är nog bland de sista som har en sån men den funkar och egentligen är jag motståndare till att slänga ut saker som funkar. Men visst ska det bli härligt med en flashig smart-tv.

Om ni vill gråta lite glädjetårar (jag grät så jag har vätskebrist nu) så ska ni gå in på hesafredrik.se och kolla på klippet från Krif:s match igår där de hyllade en kille som i maj skadades allvarligt i en trafikolycka och som mot alla odds tog sig tillbaka till livet. Killen spelade i Blekingelaget tillsammans med sonen och även om jag inte känner honom personligen har jag följt hans öde och glatt mig åt framstegen han gör. Det är verkligen en saga och jag blir så rörd av att se att han faktiskt lever och fungerar.

Nu ska jag prata med min egen son som precis kom hem.