...att träna när 1. jag och J inte har träffats på länge och har jättemycket att prata om och 2. jag har nytt program och måste läsa innantill på varenda övning och ändå misstänker jag att en och annan blev fel utförd. Jaja, utfallen blev inte fel i alla fall. Det känns redan. 

Idag kom jag plötsligt inte in på jobbservern. I panik messade jag min favorit-it:are som fixade det. Trodde jag. Alltså, hon fixade det men jag fick inte det att funka ändå. Min mycket smarta kollega har nu förklarat för mig att jag bara kan rätta till det via pc:n på jobbet, dvs INTE Mac:en på mötet, och det innebär att jag har noll koll på alla mejl som har trillat in efter klockan ett i eftermiddags. Den känslan är ny och ganska obehaglig faktiskt. Och eftersom det är obehaglig kan man ju snabbt konstatera att jag har ett osunt förhållande till mejl. Man ska faktiskt inte hålla på med att läsa och svara på mejl på kvällarna så jag antar att detta är en bra prövning. En nyttig prövning. 

Jag jobbar vidare på det positiva tänkandet. Ibland går det hur lätt som helst och ibland känns det helt omöjligt. Det är dessutom sjukt svårt att påminna sig själv om att vara positiv när man stöter på negativa och energikrävande saker. Som tur är tar den negativa innesstämningen aldrig över mig särskilt länge. En sak jag behöver träna på är att inse att jag kanske inte kan lösa hela världens bekymmer. Jag kanske inte kan ta hand om alla människors oro och ångest. Jag kanske bara ska lyssna, inte lösa. Något att reflektera vidare över...