...har jag hamnat i. Det i kombination med känslan av att jag inte har något kul eller intressant att skriva om har gjort att bloggen inte uppdaterats den senaste veckan.

Återigen har jag utmanat ödet och fått pisk på fingrarna. När vi var i Sthlm råkade jag uttala de förbjudna orden: jag har inte varit sjuk på eeeeeevigheter. Dumt. Mycket dumt. Nästan direkt får jag ont i halsen men valde i vanlig ordning att strunta i det och bara ånga på.- I onsdags fick jag dessutom ögoninflammation. Och ni ska inte tro att det var den lilla ögoninflammationen heller. Nixelipix. Två ögon, stora som pingisbollar och alldeles rödsprängda. Jag var verkligen ingen vacker syn... Men, det kanske var kroppens sätt att säga att den behövde vila och det har den gjort nu. Så klart har jag jobbat men jag har gjort det i soffan och då utsätts man för lite mindre stress. Framförallt skonade jag min omgivning från att se mig. Igår när jag var ute för första gången sedan i onsdags hajade folk till när de såg mina ögon och undrade hur det var med mig. Hallå, jag tyckte mina ögon var fina igår i alla fall jämfört med t.ex i torsdags eller fredags. Dottern yttrade till och med orden "du ser nästan normal ut nu" innan jag stack iväg;-). Jaja, eländet är på väg bort nu och det känns bra! Nu är det bara halseländet som ska arta till sig så jag kan ut och springa igen. Stackars C får ju harva på på egen hand nu och det vet ju alla att det är riktigt tråkigt;-)

Igår spelade sonen sista matchen med sitt A1-lag. Det känns så klart kul att han ska vidare men det känns minsann lite sorgligt också. Här känner vi ju alla och har sett killarna växa upp tillsammans. Vi föräldrar har camperat ihop på ett otal matcher och cuper och vi har haft extremt roligt ihop. Särskilt minnesvärd är Tjeckienresan som var något utöver det vanliga och något jag aldrig kommer att glömma. Så kul vi hade!

Jag var den enda föräldern som åkte med i spelarbussen igår till och från matchen (förutom materialaren) och man kan ju lugnt säga att det är lite annorlunda toner i bussen nu än vad det var för några år sedan. Då satt pojkarna ordentligt fastspända och hyfsat stilla. Nu är de äkta tonåringar som brottas mest hela tiden, har ett språk som stundtals kräver tvål i munnen men de är ändå hur goa med en humor som passar ihop med min;-)

Nämen, jag tror minsann det snöar igen. Det är bara den här evighetslånga vintern som det faller snö samtidigt som solen skiner. Jag är inställd på att fira midsommar i thermobrallor för det känns som om det här aldrig kommer att ta slut. Suck...