Jag har märkt att jag har alldeles för många saker jag vill göra;

Jag vill hålla mig uppdaterad om allt som finns att hålla sig uppdaterad i på jobbet.

Jag vill träna, helst något varje dag.

Jag vill hålla på med olika kreativa saker som att virka, sticka, sy, måla, skriva och tusen andra grejer.

Jag vill umgås med allt och alla.

Jag vill läsa skönlitterära böcker. 

Jag vill resa och se nya platser. Jag vill dessutom resa och se de platser jag gillade och gärna återser.

Jag vill hälsa på mina barn så ofta det nånsin går.

Ni fattar, jag behöver utöka dygnets timmar. Rejält. För när det går för lång tid mellan tex läsningstillfällena av skönlitterära böcker (läste en i början av december och dessförinnan i somras) då blir jag sur och tycker att jag inte riktigt hinner med sånt jag vill göra. Om någon nu skulle säga att jag väl kan sluta titta på tv och göra dessa saker istället så kan jag säga att det redan är gjort. Jag tittar minimalt på tv. Jag har den bara på som sällskapligt bakgrundsljud. Jag kan berätta att ljudet av en hockeymatch är perfekt när man stickar eller virkar. Det räcker liksom att man tittar upp när kommentatorerna låter mycket:-)

Jaja, jag fattar att det här är i-landsproblem och jag ska verkligen inte fördjupa mig i detta på något sätt. Bara konstatera att jag hade velat göra roliga och utvecklande saker hela tiden. 

Förresten var jag och dottern på julotta på juldagen. Det var länge sedan senast och det var riktigt mysigt, trots att jag var sjukt trött. När jag satt där i kyrkan hann jag reflektera över en del saker;

* Varför sjungs psalmer i tonarten som knappt någon levande varelse kan sjunga i? Jag tror engagemanget i sången hade ökat enormt med mer lättsjungna tonarter. 

* Hur tänker folk som hostar utan att hålla för munnen? Jag tycker det är fruktansvärt äckligt och jag fattar inte att det ska vara så svårt att hosta/nysa i armvecket...

* Det satt en kvinna två rader framför oss som hade missat att klippa bort prislappen i blusen hon hade på sig. Min undran är varför ingen av dem som satt precis bakom henne kunde knacka henne lite försiktigt på axeln och gjort henne uppmärksam på lappen. Ett tag övervägde jag att resa mig och förflytta mig framåt för att kunna göra det själv men det hade skapat sådan oreda att jag avstod. En annan undran jag har är varför lappen stressade mig så mycket. Jag menar, det var ju bara en lapp...

Det var dagens funderingar. Nu ska jag masa mig in i duschen och lägga tid på en av de saker jag bara tycker är slöseri med tid; duscha. Fast det är skönt när det är gjort:-)