Söndag kväll och ännu en semestervecka har passerat. Mest gick den i studentfirandets tecken med planering, fixande och genomförande. Igår firade vi alltså sonens student en andra gång. Den här gången på hemmaplan med goda vänner. Så himla kul att ha alla samlade samtidigt (eller nästan alla). Det borde göras oftare.

I vanlig ordning vaknade jag löjligt tidigt och tankarna som slog mig var:
1. Var är sonen? Har jag hört honom komma hem? Tack gode värld för min app som kunde visa att han var hos flickvännen och så slapp jag oroa mig,
2. Jäklar! Vi glömde plocka undan ätbara saker och knyta ihop skräpsäcken. Hur mycket elände har fåglarna ställt till?
Nummer 2 skapade så många jobbiga tankar att jag var tvungen att stiga upp och gå ut och röja det mesta. Efter det lade jag mig på soffan och slumrade tills övriga vaknade till liv i huset.

Sen har inte många knop gjorts. En rask promenad är väl det enda vettiga men å andra sidan kan man inte vara vettig hela tiden.:)

Dottern fick skjuts av bästa farmorn och farfarn till Gbg och sonen drog iväg med kompisar och kvar var maken och jag. Tomt hus=tradigt hus. Tur att vi i alla fall trivs väldigt bra i varandras sällskap.

Nu kollar vi på Miss Marple och jag laddar för tre jobbedagar fulla med rektorsutbildning. Jag behöver verkligen samla ihop all drivkraft och go jag kan uppbringa för maken till oengagemang har jag nog aldrig stött på i mig själv tidigare.
Det enda som är bra är att jag får umgås med bästa kollegan P:)