...på mig själv för att jag inte sköter bloggandet. Inte så att jag på något sätt inbillar mig att någon av er bryter ihop om det inte kommer inlägg varje dag utan mer för att det ju är en form av dagbok som hjälper mig komma ihåg saker och ting som händer. Mitt minne är rätt så ofta som en guldfisks så när jag nu ska skriva drygt två veckor efter det senaste inlägget finns det inte en chans att jag kommer ihåg det som hänt eller känslor som hängde ihop med situationerna. Men, jag vill ändå försöka berätta om hur det känns att lämna en arbetsgivare och en kommun en varit anställda i sedan en var 18-19 år nånting. Jag kan berätta att det känns konstigt. Jättekonstigt. Jag vill inte påstå att jag kan allt här men jag kan mycket och framförallt känner jag ju varenda kotte och vet alltid vem jag kan vända mig till för att lösa ett problem. I Kristianstad känner jag så gott som ingen och jag har noll koll på vem som gör vad. Men, jag valde jobbet i Kristianstad för att jag tror att det är just det jobbet som utmanar mig mest och jag antar att jag inte kommer att få de erfarenheterna gratis. Nix, i vanlig ordning kommer det nog att kosta, om inte blod, så i alla fall svett och tårar.

Jag har fått fina blommor, presenter och, framför allt, snälla ord av de jag har arbetat med på olika sätt. Det känns verkligen helt magiskt att få höra att jag har gjort skillnad för någon. Att jag har kunnat hjälpa till med att stärka, lyfta och tro på personer och att det sedan har gjort att de har gått vidare på sätt de aldrig hade trott var möjligt innan. Det var exakt därför jag en gång blev rektor; för att göra skillnad. Det känns gott att veta att jag i alla fall lyckats i en del fall.

Jag har lärt mig otroligt mycket av alla dessa människor som finns runt omkring mig. Att till exempel få komma tillbaka till förskolans värld efter alla dessa år i skolan har varit extremt givande. Jag har lärt mig sååååå mycket klokskap av dessa fantastiska pedagoger som är tusen gånger klokare än jag var som förskollärare för hundra år sedan. Wow säger jag bara! Sluta ALDRIG att vara ni och jobba som ni gör nu. Hade jag haft barn i förskoleåldern hade jag velat ha dem hos just er!

Jag har lärt mig massor om olika kulturer, religioner och annat av alla fantastiska modersmålslärare. Ni har verkligen berikat mig. Dessutom vill jag utnämna er till världens mest ognälliga arbetslag. Jag tror knappt någon förstår vilket enormt jobb ni lägger ner på era elever och på allt kringarbete med telefonsamtal, rumsletande, undervisning i korridorer, taxibokningar och allt annat ni liksom bara gör utan att någonsin beklaga er.

Och så min hjälp i allt. Min klippa. K. Du är one of a kind. Jag sa häromdagen att alla rektorer/förskolechefer borde ha en K. Jag står för det. Om alla hade haft en K hade livet som chef varit enklare. Hur i hela fridens namn ska jag klara mig utan dig?! Jag förstår på riktigt inte det... Tur att vi i alla fall träffas på kursen vi går på:-)

Jag kommer verkligen att sakna många men jag hoppas vi ses i andra sammanhang. Jag lär ju tillbringa en hel del tid i ishallen, eller i alla fall runt omkring den i olika sammanhang och jag hoppas verkligen att jag lyckas ta makten över hjärna och kropp och se till att båda delarna masar sig ner till gymmet en 3-4 gånger per vecka. Jag tar tacksamt emot all hjälp jag kan få med det.

Nu är det sovdags och imorgon kommer en ny semesterdag att njuta av  

...på mig själv för att jag inte sköter bloggandet. Inte så att jag på något sätt inbillar mig att någon av er bryter ihop om det inte kommer inlägg varje dag utan mer för att det ju är en form av dagbok som hjälper mig komma ihåg saker och ting som händer. Mitt minne är rätt så ofta som en guldfisks så när jag nu ska skriva drygt två veckor efter det senaste inlägget finns det inte en chans att jag kommer ihåg det som hänt eller känslor som hängde ihop med situationerna. Men, jag vill ändå försöka berätta om hur det känns att lämna en arbetsgivare och en kommun en varit anställda i sedan en var 18-19 år nånting. Jag kan berätta att det känns konstigt. Jättekonstigt. Jag vill inte påstå att jag kan allt här men jag kan mycket och framförallt känner jag ju varenda kotte och vet alltid vem jag kan vända mig till för att lösa ett problem. I Kristianstad känner jag så gott som ingen och jag har noll koll på vem som gör vad. Men, jag valde jobbet i Kristianstad för att jag tror att det är just det jobbet som utmanar mig mest och jag antar att jag inte kommer att få de erfarenheterna gratis. Nix, i vanlig ordning kommer det nog att kosta, om inte blod, så i alla fall svett och tårar.

Jag har fått fina blommor, presenter och, framför allt, snälla ord av de jag har arbetat med på olika sätt. Det känns verkligen helt magiskt att få höra att jag har gjort skillnad för någon. Att jag har kunnat hjälpa till med att stärka, lyfta och tro på personer och att det sedan har gjort att de har gått vidare på sätt de aldrig hade trott var möjligt innan. Det var exakt därför jag en gång blev rektor; för att göra skillnad. Det känns gott att veta att jag i alla fall lyckats i en del fall.

Jag har lärt mig otroligt mycket av alla dessa människor som finns runt omkring mig. Att till exempel få komma tillbaka till förskolans värld efter alla dessa år i skolan har varit extremt givande. Jag har lärt mig sååååå mycket klokskap av dessa fantastiska pedagoger som är tusen gånger klokare än jag var som förskollärare för hundra år sedan. Wow säger jag bara! Sluta ALDRIG att vara ni och jobba som ni gör nu. Hade jag haft barn i förskoleåldern hade jag velat ha dem hos just er!

Jag har lärt mig massor om olika kulturer, religioner och annat av alla fantastiska modersmålslärare. Ni har verkligen berikat mig. Dessutom vill jag utnämna er till världens mest ognälliga arbetslag. Jag tror knappt någon förstår vilket enormt jobb ni lägger ner på era elever och på allt kringarbete med telefonsamtal, rumsletande, undervisning i korridorer, taxibokningar och allt annat ni liksom bara gör utan att någonsin beklaga er.

Och så min hjälp i allt. Min klippa. K. Du är one of a kind. Jag sa häromdagen att alla rektorer/förskolechefer borde ha en K. Jag står för det. Om alla hade haft en K hade livet som chef varit enklare. Hur i hela fridens namn ska jag klara mig utan dig?! Jag förstår på riktigt inte det... Tur att vi i alla fall träffas på kursen vi går på:-)

Jag kommer verkligen att sakna många men jag hoppas vi ses i andra sammanhang. Jag lär ju tillbringa en hel del tid i ishallen, eller i alla fall runt omkring den i olika sammanhang och jag hoppas verkligen att jag lyckas ta makten över hjärna och kropp och se till att båda delarna masar sig ner till gymmet en 3-4 gånger per vecka. Jag tar tacksamt emot all hjälp jag kan få med det.

Nu är det sovdags och imorgon kommer en ny semesterdag att njuta av