För två veckor sedan strosade Annie och jag omkring på Drottninggatan i Stockholm, staden jag gillar näst mest i Sverige. Vi småpratade, gjorde instick i en del affärer, stannade och tittade i skyltfönster, led med tiggaren som låg på knä i en outhärdlig ställning, pratade om när vi skulle äta och vad vi var sugna på. Det kunde lika gärna ha varit igår. Då gick hundratals, kanske tusentals, människor på Drottninggatan och gjorde förmodligen precis som jag och Annie. Skillnaden är att igår bestämde sig en galning för att släcka livet för ett antal människor och orsaka smärta för åtskilliga fler som nu saknar nära och kära och de som igår tvingades se hemska scener. Det är så fruktansvärt och så ledsamt och tårarna bara rinner när jag följer sändningarna på tv. 

Den lilla ljusglimt jag ser i det som hänt är hur människor verkligen öppnar upp och vill hjälpa medmänniskor genom att erbjuda skjuts, mat, kaffe eller en sängplats. Det är verkligen fantastiskt fint och generöst. Det visar värme och medkänsla. 

Den mörka sidan av det som hänt såg jag av misstag när jag tidigare idag hamnade jag i en tråd på fb där några hade valt att dels spekulera en massa och dels bestämma sig för vilken slags bakgrund den som är skyldig till dådet har. Då jag blir verkligen ledsen, trött och besviken och jag skulle vilja ge mig in i diskussionen och tala om att jag tycker de är vidriga som ens försöker vinna politiska poäng i en situation som denna. Fy f-n säger jag. Hade jag trott att det hade gjort någon som helst nytta så hade jag skrivit något men när jag läser kommentarerna så förstår jag att det är hopplöst. Det här är inga människor som skulle lyssna på vad jag har att säga, refleketera över det för att sedan kanske överväga att byta åsikt. Jag valde att bara lämna tråden och sprida mina åsikter så här istället. Det jag vill nu är att vi sörjer det som hänt tillsammans och att vi kraftfullt fördömer det som hänt men också att vi fortsätter att visa empati, omtanke och medkänsla och att vi visar att vi bryr oss om varandra.