...kan vara min okända tvillingsyrra. Ja, alltså inte på riktigt utan mer på ett andligt plan. När jag ser henne på tv är det som om jag ser mig själv i vissa situationer OCH, framför allt, så är hon lika blödig och lättgråten som jag. Jag har alldeles nyss sett första halvan av dagens "Den största dagen" och mascaran är försvunnen sedan länge och näsan är snorig av allt gråtande. Jag älskar sådana program men det är lite jobbigt att få huvudvärk av allt snörvlande;-)

Om jag ska byta ämne så kan jag meddela att det är MINDRE än en månad kvar av min rektorsutbildning. Mindre än en månad. Så himla skönt! Det är överjordiskt skönt att slippa pressen att läsa, skriva och prestera fast jag måste i ärlighetens namn erkänna att det också finns saker jag kommer att sakna. Jag kommer att sakna att bo på flotta hotell. Jag kommer att sakna min basgrupp. Vi har verkligen följt och stöttat varandra i tre år. Jag har lärt mig jättemycket av dem. Men, mest av allt kommer jag att sakna pluggdagarna med P. Förut jobbade vi ihop varje dag. Nu träffas vi alla fall en dag i veckan och pluggar. Suck. Jag funderar på allvar att starta en privat verksamhet och tvinga henne att jobba där. Verkar det okej tycker ni?

Nu ska jag titta mer på Mia Parnevik och gråta lite;-)