Jaha, då var äntligen visdomstanden bortopererad. Den 9 december fick jag veta att den var tvungen att tas bort och sedan dess har den skapat oro och rädsla. Därför var jag inte lika hysteriskt rädd igår när vi åkte till Csk som jag förmodligen annars hade varit. Jag hade liksom kommit dithän att det var dags att sluta vara rädd och bara få bort eländet. Jag hade flaggat för att jag ville ha lugnande och lugnande fick jag. Jag tror faktiskt till och med att jag sov en stund under operationen. Eller gick tiden väldigt snabbt. Rädd var jag i alla fall inte och det var skönt.

Mörbultad i munnen är jag ju dock och nu vill jag bara bli som vanligt i munnen igen. Men så klart oroar jag mig för allt som kan följa på en sådan här operation. Typiskt mig. Och nej, jag vill fortfarande INTE veta andras erfarenhet av liknande situationer såvida de inte är VÄLDIGT positiva. Var sjätte timme mår jag prima för då har jag tagit smärtstillande. Just nu har jag cirka två timmar till nästa omgång tabletter och då pratar man inte i onödan kan jag säga.

Men så klart har jag jobbat. I alla fall lite. De som mejlat mig idag har fått snabba svar. Jag har ju liksom inte så mycket annat att göra än att svara på mejl. Tv:n står på men jag som inte är någon större tv-fantast i vanliga fall är inte mer intresserad nu. En examinationsuppgift i arbetsmiljörätt, har påbörjats. Sådär kul... Några varv på ett nytt virkprojekt, några mormorsrutor ihopsydda, facebook är kollat hundra gånger men det händer så lite där under dagarna när folk är på sina jobb. Suck. Jag tror inte jag är skapt att sitta still så här länge. Jag är inte skapt att ha ont heller. Det bästa jag vet är helt vanliga dagar. Fast det är bra med sådana här dagar för de påminner om hur härligt livet är när allt bara flyter på, när man kan röra sig som man vill och äta vad man vill. Hoppas imorgon är mer som en vanlig dag än vad idag är.