Så kom äntligen dagen när jag kunde träffa mina goa kollegor i ledningsgruppen. Tänk att vi fick vistas i samma lokal och prata med varandra utan en skärm emellan. Vilken helt underbar känsla och upplevelse! Som vanligt när vi träffades så blev det en himla massa gapskratt och jag tror fasenimig att jag kommer att leva länge på dagens träff. Jag förstod verkligen hur mycket jag saknat dem. Dels under den långa pandemin när vi bara fick träffas digitalt men också under de senaste veckorna när studierna har tagit så mycket tid att jag knappt inte hunnit träffa någon alls. Jag tror minsann att jag ska smyga mig in en gång i månaden ungefär så att jag kan få en kollegadospåfyllning (jättekonstigt ord). 

Utöver träffen med kollegorna har dagen förgyllts av en nackspärr som kommer att gå till historien. Hur fasen kan det bara bli så att man vaknar med världens nacksmärta som inte går över trots massage, Voltarensalva OCH piller? Igår kväll hade jag inte det minsta ont. Mycket märkligt. Hoppas det försvinner lika snabbt och att nackspärren är helt borta när jag vaknar imorgon. Det hade varit superbra för imorgon måste jag jobba framför datorn non-stop från morgon till eftermiddag och då är det verkligen inte läge att ha nackont. Inte det minsta...