Jag har funderat en hel del på det här med att möta människor som inte lever upp till mina förväntningar kring hur en är mot andra människor. På sistone har jag mött några som inte delar min syn på hur man är mot andra. I stunden reagerar jag med antingen ilska eller irritation men dessa känslor övergår ganska snart i ledsamhet och besvikelse. Mest besviken blir jag i situationer när jag möts av ett beteende jag själv aldrig skulle använda mig av eller svar som sägs på ett sätt som jag verkligen aldrig skulle använda mig av. Jag är verbalt snabb och skulle förmodligen kunna ha stor nytta av det om jag valt att bli politiker men nu har jag ju inte det och har därför valt att medvetet arbeta med att tona ner den delen av mig själv. Det finns tillfällen jag som ledare till exempel verkligen skulle förlora på att ge mig in i en verbal fight. Det har i och för sig kanske mer att göra med ett försök till klokt ledarskap än bemötande. 

Garanterat har jag också sårat människor jag mött men jag kan med handen på hjärtat säga att det enbart vid enstaka tillfällen i livet varit så att jag medvetet sagt eller gjort saker för att såra och jag tror inte heller att de jag möter sårar mig med flit. De är säkert helt övertygade om att de har rätt att göra som de gör eller säga det de säger. Det kan jag både förstå och acceptera men när mottagaren för ens agerande visar att de blir sårade är det inte då läge att stanna upp och i alla fall ställa sig frågan om det är den sortens människa man vill vara? 

Det som är bra med dessa utmanande bemötanden är att både självkänsla och självkontroll tränas. Jag har utvecklat ett antal strategier som fungerar olika bra beroende på situationer. Är den jag möter någon som inte är särskilt viktig för mig som person kan jag bara stänga av öronen, ruska lite på kroppen för att skaka av mig det som sägs och görs och sen gå vidare. När det är mer känslor inkopplade är det svårare. Då är det inte lika lätt att ruska av sig. Då krävs mer arbete för att bearbeta men det är också då det verkligen krävs medvetet mentalt arbete för att inte låta det som sagt och gjorts komma åt mig och mitt mående. Som sagt, jag tycker det är riktigt svårt och jobbigt men jag har ändå kommit en liten bit på vägen. Att skriva det här gör att jag för första gången försöker sätta ord på det jag känner och tycker och att göra det utan att eventuellt trampa någon på tårna är en utmaning i sig. 

Idag har jag haft en helt suveränt bra dag på jobbet! Jag hade en massa goa, positiva och engagerade människor runt mig. En massa saker blev gjorda men bäst av allt var nog övningen vi gjorde sist på dagen. Den ledde till att vi alla lämnade skolan med ett varmt hjärta och ett leende på läpparna. Vilken go energipåfyllnad det var. Tack alla som fick mig att må så bra!

Väl hemma umgicks jag med dottern. Hon målade på huset och jag undvek skickligt detsamma. Då fick jag uppgiften att laga mat. Mycket kreativt fixade jag då gyrossallad från Sölvesborgar'n. Mmm, så gott.
För att få lite balans i tillvaron gick vi en runda efter maten. Det blev en härlig runda i alldeles perfekt temperatur och nu avslutas dagen med lite läsning om ASL. Jag blev så inspirerad innan att jag måste läsa på om detta fantastiska förhållningssätt. Jag kanske drar en sammanfattning när jag är klar???

Alldeles nyss slutade jag att jobba och jag började 7:30 imorse. Det kan ju tyckas helt galet men faktum är att det var helt och hållet självvalt, det var kreativt och kul och det var inte under tidspress. Då är det verkligen bara kul att jobba. Men, hade det varit motsatta förutsättningar så hade jag inte varit på lika gott humör som jag är nu.

Jag har lärt mig det om mig själv-att om jag bara får strukturera tiden och uppgifterna och det är jag själv som bestämmer belastningen så orkar jag nästan hur mycket som helst. Men om det i ett intensivt och stressigt skede kommer krav utifrån som rubbar balansen då kollapsar jag. Dessutom fräser jag. Tyvärr. Det är sån jag blir när jag är i obalans. Inte så smickrande men fullt mänskligt OCH jag är medveten om det och arbetar hårt på att kontrollera mig när jag hamnar i de situationerna. Ibland funkar det. Ibland inte.

Igår var det alltså avslutning och det var så fint! Vi sjöng härliga sommarvisor och så höll jag tal. I vanlig ordning höll jag mig bara så där lagom till manus. Så blir det alltid. Jaja, snälla människor runt omkring mig sa att det var bra så jag väljer att lyssna på dom. Om någon skulle tycka annorlunda så kan jag ju ändå inte göra något åt det...

Imorgon väntar en intensiv dag med hela personalgruppen. Bäst jag går och lägger mig nu så jag kommer upp i tid. Go natt?

Idag är det dags att avsluta det här läsåret. Ikväll träffas alla elever, vårdnadshavare, andra viktiga vuxna kring barnen, all personal och så jag i kyrkan för att avsluta läsåret och hylla sommaren. Och visst är det väl något magiskt över skolavslutningar? Det är många känslor som far omkring och det är både skönt och lite jobbigt när något tar slut, särskilt om det nya är något riktigt nytt. Då är det pirrigt och jobbigt men det nya brukar ju ändå gå bra. Det är bara nytt ett litet tag.

Skolavslutningar är som sagt härliga men för mig är de rätt mycket oro och stress också. Jag är på riktigt livrädd att missa att handla blomma till någon som slutar. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det händer!
Varje år tänker jag att jag ska skriva en ?lathund? som jag kan använda som checklista år efter år och bara vara jättetrygg med att inte massa någon viktig sak att göra. Inte har det blivit någon lathund i år heller. Alltså kommer jag att vara superstressad tills sent ikväll när både barn och personal har fått sina avslutningar. Efter det kan jag också känna ett lugn och njuta av det här läsåret är avslutat.

Imorgon fortsätter arbetet med att förbereda nästa läsår. Det är fortfarande pusselbitar som fattas men som jag hoppas löser sig snart. Jag undrar om någon egentligen ens tänker på hur mycket jobb som ligger bakom en tjänstefördelning, scheman och allt annat som bara förväntas funka. Jag förstod inte innan jag började som rektor. Jag hade ingen aning men det är ju en himla tur att jag tycker det är så kul?