...före dessa enorma mängder regn som vräker ner. Jag var som en dränkt katt när jag hade tagit mellan ICA och bilen med två kassar i händerna. I och för sig innebär snö även skottning men nu har jag ju ändå en hemmaboende son och han hade säkert uppskattat ett rejält fyspass;-) Snön hade dessutom lyst upp det bedrövliga mörker som numera känns som ett konstant tillstånd och det hade verkligen behövts för att lätta upp sinnet lite. 

Men, nu är det regn som faller och hur mycket jag än ogillar det så lär det inte leda till någon förändring. Det jag får göra då är att längta efter semestern som hägrar och om det inte levereras sol och värme då bryter jag nog ihop. På riktigt.

I och med semestern är det snart dags att träffa dottern. Äntligen! Det här med att vistas i olika länder är rätt så överskattat;-) För hennes del är det så klart ett fantastiskt äventyr och en upplevelse för livet och jag är sååå glad att vi kan ringas via Messenger och prata så länge som behövs för att hålla varandra uppdaterade om det som händer och sker. Hur sjutton överlevde föräldrar innan? När jag själv reste utomlands i tonåren ringde jag möjligen hem en gång i veckan, på sin höjd. Nu kan jag följa dottern via Insta och Messenger och då känns det som att hon trots allt inte är så långt borta. 

Men, det är fortfarande några dagar kvar att jobba och nu ska jag nog återgå till att fila på lite olika dokument. Är en ändå hemma själv kan en ju passa på att jobba lite;-)