Idag är det dags att avsluta det här läsåret. Ikväll träffas alla elever, vårdnadshavare, andra viktiga vuxna kring barnen, all personal och så jag i kyrkan för att avsluta läsåret och hylla sommaren. Och visst är det väl något magiskt över skolavslutningar? Det är många känslor som far omkring och det är både skönt och lite jobbigt när något tar slut, särskilt om det nya är något riktigt nytt. Då är det pirrigt och jobbigt men det nya brukar ju ändå gå bra. Det är bara nytt ett litet tag.

Skolavslutningar är som sagt härliga men för mig är de rätt mycket oro och stress också. Jag är på riktigt livrädd att missa att handla blomma till någon som slutar. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det händer!
Varje år tänker jag att jag ska skriva en ?lathund? som jag kan använda som checklista år efter år och bara vara jättetrygg med att inte massa någon viktig sak att göra. Inte har det blivit någon lathund i år heller. Alltså kommer jag att vara superstressad tills sent ikväll när både barn och personal har fått sina avslutningar. Efter det kan jag också känna ett lugn och njuta av det här läsåret är avslutat.

Imorgon fortsätter arbetet med att förbereda nästa läsår. Det är fortfarande pusselbitar som fattas men som jag hoppas löser sig snart. Jag undrar om någon egentligen ens tänker på hur mycket jobb som ligger bakom en tjänstefördelning, scheman och allt annat som bara förväntas funka. Jag förstod inte innan jag började som rektor. Jag hade ingen aning men det är ju en himla tur att jag tycker det är så kul?

Någon kontinuitet i bloggandet kan man ju inte anklaga mig för att ha. Över en månad mellan inläggen är kanske i längsta laget? Att jag inte skrivit beror inte på något sätt att jag inte har saker att reflektera över. Snarare tvärtom. Jag har en miljon saker som jag har åsikter och tankar om men jag tänker att alla dessa åsikter och tankar inte lämpar sig att lufta offentligt. Jobbigt för det hade varit skönt att släppa lite på trycket i knoppen men jag fårsöka hitta andra kanaler att använda till det. 

Igår var en magisk kväll. Jag och två vänner tillbringade kvällen i den flottaste husvagn jag någonsin varit i och som en extra bonus så var där den vackraste havsutsikt jag nånsin skådat. Grattis till C som får njuta av den magiska platsen regelbundet! Jag kommer och hälsar på flera gånger:-)

Vi åt goda räkmackor, beundrade utsikten, drack kaffe och pratade, pratade och pratade. Jättehärligt!

Nu är det Wahlgrens värld och då är det helt omöjligt att blogga samtidigt. Det är ju ett helt underbart, galet och skrattigt program:-)

Om jag går tillbaka till blogginlägg tidigare år finns det framförallt två saker som stämmer väl överens om hur läget är just nu. Det är en trötthet som är obeskrivligt tröttande och så är det ögon som känns slitna, trötta och grusiga. Vad är det med den här månaden? Något måste det ju vara om det känns så här varje år. Eller hur? Finns det någon som läser detta som är pollenallergiker? I så fall undrar jag om ni kan svara på om det jag känner är typiskt pollenallergi eller om jag "bara" är vårtrött?

I helgen som gick var Jennie och jag i Stockholm. Vi tog tåget upp i fredags, checkade in på Hotell Rival och sedan utforskade vi stan. Vi har hunnit med sushi, magisk pasta, tunnelbaneåkande när vi bara hade varandra att lita på (och det gick jättebra;-), shopping, en massa steg, fika på stan, vin och annat gott, och framförallt Pernilla Wahlgrens show Kort, glad och tacksam. Om man gillar Pernilla Wahlgren, har humor och gillar att bli riktigt underhållen och road, då ska man omedelbart gå och se showen så fort man har möjlighet. Harrejisses vad jag skrattade! Underbart!

En massa härliga saker fick följa med hemfrån Stockholm. Bland annat inhandlades den mjukaste och mysigaste jackan jag någonsin stött på. Den är så mjuk och fluffig att det känns som om jag är insvept i ett härligt duntäcke när jag har den på mig. Bara för att jag ska få använda den lite grann så är det okej för min del om det är kallt några dagar eller kanske en vecka till. Då hinner jag använda den lite. Efter det är det helt okej med ett rejält väderomslag. Jag är så på hugget med att slänga av strumporna nu:-)

Nähä, nu är det kaffe och nyheterna som gäller. 

Igår skrev jag ett blogginlägg som möttes av så mycket värme, kärlek och omtanke att det värmer hela mig. Tack till alla er som tog er tid att läsa och lämna en kommentar eller på något annat sätt visa att ni bryr er om mig. Tänk vilken lycka att vara omgiven av så många goda och omtänksamma människor. Tack och kramar till er alla!<3

Då och då påminns en om hur snabbt livet kan förändras och när det händer har åtminstone jag bara en önskan och det är att allt ska bli som vanligt igen. Jag trivs ju med mitt liv. Ibland blir det som vanligt ganska snabbt igen men ibland blir det aldrig mer som vanligt. Så är det nu. För ganska så exakt för åtta veckor sedan fick vi veta att mamma hade cancer. Hon hade i och för sig fått veta det eftersom hennes husläkare råkat försäga sig och hon hade fått en tid några dagar senare för att ta prover men känslan jag fick var var att det verkligen var cancer hon hade. Så var det. Och det hade spritt sig. Trots detta var läkaren i Karlskrona optimistisk. Cancern kunde hållas stången med cellgifter och mamma hade förmodligen, trots cancern, flera år av gott liv kvar att leva. Fyllda av detta besked såg vi framåt och mamma var helt övertygad om att cancern skulle besegras och vi pratade om olika projekt vi skulle genomföra och att vi skulle åka till Kanarieöarna till hösten för att se Annie uppträda. 

Men så blev det inte. En influensabacill ställde till det och slog ut all kraft i mammas kropp och den tillsammans med cancern tog hennes liv efter fyra veckor. Att allt gick så fort gör att jag fortfarande inte helt tagit in att mamma är borta. Även om jag tillbringat åtskilliga timmar i hennes hus för att sortera och gå igenom hennes saker så har jag inte riktigt förstått vad som har hänt. Jag undrar när den vetskapen slår till...

I fredags var det begravning och även om det kanske låter konstigt så tycker jag att det var en fin begravning. Prästen och jag hade suttit och pratat länge och jag hade berättat en massa om mamma och hennes liv och jag tycker han fångade henne på pricken när han pratade om henne i kyrkan. Det känns bra. Jag hade valt musiken med omsorg, så klart med hjälp av Annie som dels hade pratat musik med mamma och visste vad hon gillade men som också lyssnar på texter och har koll på budskap i sånger och därför blev sammansättningen riktigt bra. Annie är kvar i Thailand men deltog genom en sång som hon spelat in där och som vi spelade upp i kyrkan. Det kändes väldigt fint att hon liksom var med ändå och jag är säker på att mamma var nånstans och njöt lika mycket som alla oss andra av den vackra sången. 

Begravningen är en milstolpe på sorgevägen men ingenting är på något sätt över för att begravningen är över. Det räcker att jag skriver detta för att tårkanalerna återigen fylls och svämmar över och sorgen slår till. Jag antar att det kommer att vara så här nu och att allting lindras efter hand. Men just nu är det som det är. Imorgon är det jobb som vanligt och eftersom rektorsjobbet är intensivt lär det inte finnas mycket tid för tunga tankar. Jobbet har faktiskt under dessa åtta veckor varit mitt andningshål där jag låtsats att allt varit som vanligt. Jag har lyckats för det mesta. Tror jag...

Mitt i allt elände är jag ändå så himla tacksam för allt jag har. Jag har min familj och mina vänner som verkligen har stöttat mig på alla möjliga sätt under allt som har hänt. Jag är frisk, jag har ett roligt jobb och jag har möjlighet att göra och uppleva en massa roliga saker. Allt detta är jag enormt tacksam över och jag har bestämt mig för att alltid låta det positiva och goda vara mina ledstjärnor i livet. Jag kommer förmodligen att gnälla över småsaker och oväsentligheter men jag hoppas att jag snabbt kommer tillbaka till mina tankar om hur fantastiskt livet faktiskt är och så många saker jag har att vara tacksam och glad över. 

...sedan senast jag skrev. Det har varit härliga saker, tråkiga saker, jobbiga och ångestfyllda saker, roliga saker och så har det hänt en massa helt vanliga saker. Mest gillar jag faktiskt de helt vanliga sakerna även om så klart härliga och roliga saker också ligger högt på listan. Men, jag har sagt det förut och jag säger det igen; underskatta aldrig värdet av en helt vanlig dag! Detta kloka motto fattar en inte vidden av förrän det inte är en helt vanlig dag eller ett helt vanligt liv. 

En sak jag tror jag inte har skrivit om är Thailand. Detta fantastiska land! Dels vinner det favoritlandslistan just nu enbart för att dottern är där. Det landet hon befinner sig i hamnar ju automatiskt i ledning. Efter Sverige då;-) Det var varmt och gott, badtempen helt underbar för en megabadkruka som jag, maten magiskt god, vin till både lunch och middag kan jag definitivt leva med (åtminstone i två veckor), fina hotell och framför allt umgänge med hela familjen och som en extra krydda underhålling fem kvällar i veckan av dottern och hennes fantastiska kollegor på Sunwing-hotellet. Summa sumarum: helt magiskt. Det enda lilla jobbiga var flygresan. 12 timmar på ett charterflyg har lärt mig att det aldrig mer ska hända. I fortsättningen får vi pytsa in lite mer pengar för att få lite mer komfort. Jag tror det är värt det...

En annan nyhet är att sonen ska flytta ihop med sin H. Jobbigt. Han har ju i och för sig flyttat hemifrån förr. Första gången när han var 16 år och skulle börja på hockeygymnasium men då tänkte jag ju att han skulle komma tillbaka igen. Nu känns det lite mer definitivt. Ni kan vara lugna, jag fattar att det är tidens gång att barn flyttar hemifrån men jag måste väl inte tokgilla det exakt hela tiden. Jag kommer att längta ihjäl mig. Tur att jag har tre månader på mig att vänja mig och tur att dottern kommer hem från Thailand och kan avlösa sonen som hemmaboende "barn". Himla tur!

Ännu en gång har jag tagit tag i mitt liv. För vilken gång i ordningen vet ingen. Allra minst jag. Men, nu går jag på Viktväktarna och jag är tjurig som en gammal get. Jag har bestämt att jag ICKE under några som helst villkor slutar före midsommar. Alltså är det bara att bita ihop även när jag tänker att det inte funkar eller när det är jobbigt att vara så himla ordentlig med mat och annat. Idag var det vägning och jag kan konstatera att jag nu gått ner 4,9 kilo. Det har gått långsamt och det har varit motgångar MEN faktum är att jag gått ner 4,9 kilo. Det är gött och jag är fasen i mig stolt över mig själv!

Jag firar det med en kycklinggryta och ett halvt glas vin. Halvt blev det enbart för att det var det som fanns kvar i boxen och jag inte orkar gå ner i källaren. Inget annat. Så himla präktig har jag inte gått och blivit!

Ha en härlig, helt vanlig tisdagskväll!

...att fira nyår blir det idag! Aldrig tidigare har jag firat in ett nytt år i trettiogradig värme men så himla gött det är så kan det nog bli fler gånger:-)
Just nu ligger maken och jag vid poolen. Sonen följde med dottern till jobbet för att stärka upp personallaget i den viktiga vattenpolomatchen på hotellet hon jobbar på.
Nyss hade vi ett skyfall som heter duga men som vanligt är det tvära kast här i Thailand och snart har solen åter vunnit över moln och regn:-)
Dagen idag har innehållit poolhäng, lunch på stranden och massage för några av oss, viktiga Skip-Bo-matcher som jag helt klart har för mig att jag vann;-) och nu funderar jag på att få en härlig pedikyr innan kvällens händelser drar igång. Det blir fantastisk underhållning av dottern med kollegor, mingel och strandmys med lyktor och annat och så lite dans. Det låter väl som en bra dag och kväll!
Till familjen K/P, L och O/P-ha det så himla kul!

...före dessa enorma mängder regn som vräker ner. Jag var som en dränkt katt när jag hade tagit mellan ICA och bilen med två kassar i händerna. I och för sig innebär snö även skottning men nu har jag ju ändå en hemmaboende son och han hade säkert uppskattat ett rejält fyspass;-) Snön hade dessutom lyst upp det bedrövliga mörker som numera känns som ett konstant tillstånd och det hade verkligen behövts för att lätta upp sinnet lite. 

Men, nu är det regn som faller och hur mycket jag än ogillar det så lär det inte leda till någon förändring. Det jag får göra då är att längta efter semestern som hägrar och om det inte levereras sol och värme då bryter jag nog ihop. På riktigt.

I och med semestern är det snart dags att träffa dottern. Äntligen! Det här med att vistas i olika länder är rätt så överskattat;-) För hennes del är det så klart ett fantastiskt äventyr och en upplevelse för livet och jag är sååå glad att vi kan ringas via Messenger och prata så länge som behövs för att hålla varandra uppdaterade om det som händer och sker. Hur sjutton överlevde föräldrar innan? När jag själv reste utomlands i tonåren ringde jag möjligen hem en gång i veckan, på sin höjd. Nu kan jag följa dottern via Insta och Messenger och då känns det som att hon trots allt inte är så långt borta. 

Men, det är fortfarande några dagar kvar att jobba och nu ska jag nog återgå till att fila på lite olika dokument. Är en ändå hemma själv kan en ju passa på att jobba lite;-)