petrasperspektiv

Senaste inläggen

Av petrasperspektiv - Måndag 25 juni 07:29

Jag har funderat en hel del på det här med att möta människor som inte lever upp till mina förväntningar kring hur en är mot andra människor. På sistone har jag mött några som inte delar min syn på hur man är mot andra. I stunden reagerar jag med antingen ilska eller irritation men dessa känslor övergår ganska snart i ledsamhet och besvikelse. Mest besviken blir jag i situationer när jag möts av ett beteende jag själv aldrig skulle använda mig av eller svar som sägs på ett sätt som jag verkligen aldrig skulle använda mig av. Jag är verbalt snabb och skulle förmodligen kunna ha stor nytta av det om jag valt att bli politiker men nu har jag ju inte det och har därför valt att medvetet arbeta med att tona ner den delen av mig själv. Det finns tillfällen jag som ledare till exempel verkligen skulle förlora på att ge mig in i en verbal fight. Det har i och för sig kanske mer att göra med ett försök till klokt ledarskap än bemötande. 


Garanterat har jag också sårat människor jag mött men jag kan med handen på hjärtat säga att det enbart vid enstaka tillfällen i livet varit så att jag medvetet sagt eller gjort saker för att såra och jag tror inte heller att de jag möter sårar mig med flit. De är säkert helt övertygade om att de har rätt att göra som de gör eller säga det de säger. Det kan jag både förstå och acceptera men när mottagaren för ens agerande visar att de blir sårade är det inte då läge att stanna upp och i alla fall ställa sig frågan om det är den sortens människa man vill vara? 


Det som är bra med dessa utmanande bemötanden är att både självkänsla och självkontroll tränas. Jag har utvecklat ett antal strategier som fungerar olika bra beroende på situationer. Är den jag möter någon som inte är särskilt viktig för mig som person kan jag bara stänga av öronen, ruska lite på kroppen för att skaka av mig det som sägs och görs och sen gå vidare. När det är mer känslor inkopplade är det svårare. Då är det inte lika lätt att ruska av sig. Då krävs mer arbete för att bearbeta men det är också då det verkligen krävs medvetet mentalt arbete för att inte låta det som sagt och gjorts komma åt mig och mitt mående. Som sagt, jag tycker det är riktigt svårt och jobbigt men jag har ändå kommit en liten bit på vägen. Att skriva det här gör att jag för första gången försöker sätta ord på det jag känner och tycker och att göra det utan att eventuellt trampa någon på tårna är en utmaning i sig. 


ANNONS
Av petrasperspektiv - Torsdag 14 juni 22:50

Idag har jag haft en helt suveränt bra dag på jobbet! Jag hade en massa goa, positiva och engagerade människor runt mig. En massa saker blev gjorda men bäst av allt var nog övningen vi gjorde sist på dagen. Den ledde till att vi alla lämnade skolan med ett varmt hjärta och ett leende på läpparna. Vilken go energipåfyllnad det var. Tack alla som fick mig att må så bra!

Väl hemma umgicks jag med dottern. Hon målade på huset och jag undvek skickligt detsamma. Då fick jag uppgiften att laga mat. Mycket kreativt fixade jag då gyrossallad från Sölvesborgar'n. Mmm, så gott.
För att få lite balans i tillvaron gick vi en runda efter maten. Det blev en härlig runda i alldeles perfekt temperatur och nu avslutas dagen med lite läsning om ASL. Jag blev så inspirerad innan att jag måste läsa på om detta fantastiska förhållningssätt. Jag kanske drar en sammanfattning när jag är klar???

ANNONS
Av petrasperspektiv - Onsdag 13 juni 23:54

Alldeles nyss slutade jag att jobba och jag började 7:30 imorse. Det kan ju tyckas helt galet men faktum är att det var helt och hållet självvalt, det var kreativt och kul och det var inte under tidspress. Då är det verkligen bara kul att jobba. Men, hade det varit motsatta förutsättningar så hade jag inte varit på lika gott humör som jag är nu.

Jag har lärt mig det om mig själv-att om jag bara får strukturera tiden och uppgifterna och det är jag själv som bestämmer belastningen så orkar jag nästan hur mycket som helst. Men om det i ett intensivt och stressigt skede kommer krav utifrån som rubbar balansen då kollapsar jag. Dessutom fräser jag. Tyvärr. Det är sån jag blir när jag är i obalans. Inte så smickrande men fullt mänskligt OCH jag är medveten om det och arbetar hårt på att kontrollera mig när jag hamnar i de situationerna. Ibland funkar det. Ibland inte.

Igår var det alltså avslutning och det var så fint! Vi sjöng härliga sommarvisor och så höll jag tal. I vanlig ordning höll jag mig bara så där lagom till manus. Så blir det alltid. Jaja, snälla människor runt omkring mig sa att det var bra så jag väljer att lyssna på dom. Om någon skulle tycka annorlunda så kan jag ju ändå inte göra något åt det...

Imorgon väntar en intensiv dag med hela personalgruppen. Bäst jag går och lägger mig nu så jag kommer upp i tid. Go natt?

Av petrasperspektiv - Tisdag 12 juni 07:21

Idag är det dags att avsluta det här läsåret. Ikväll träffas alla elever, vårdnadshavare, andra viktiga vuxna kring barnen, all personal och så jag i kyrkan för att avsluta läsåret och hylla sommaren. Och visst är det väl något magiskt över skolavslutningar? Det är många känslor som far omkring och det är både skönt och lite jobbigt när något tar slut, särskilt om det nya är något riktigt nytt. Då är det pirrigt och jobbigt men det nya brukar ju ändå gå bra. Det är bara nytt ett litet tag.

Skolavslutningar är som sagt härliga men för mig är de rätt mycket oro och stress också. Jag är på riktigt livrädd att missa att handla blomma till någon som slutar. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det händer!
Varje år tänker jag att jag ska skriva en ?lathund? som jag kan använda som checklista år efter år och bara vara jättetrygg med att inte massa någon viktig sak att göra. Inte har det blivit någon lathund i år heller. Alltså kommer jag att vara superstressad tills sent ikväll när både barn och personal har fått sina avslutningar. Efter det kan jag också känna ett lugn och njuta av det här läsåret är avslutat.

Imorgon fortsätter arbetet med att förbereda nästa läsår. Det är fortfarande pusselbitar som fattas men som jag hoppas löser sig snart. Jag undrar om någon egentligen ens tänker på hur mycket jobb som ligger bakom en tjänstefördelning, scheman och allt annat som bara förväntas funka. Jag förstod inte innan jag började som rektor. Jag hade ingen aning men det är ju en himla tur att jag tycker det är så kul?

Av petrasperspektiv - Torsdag 26 april 20:52

Någon kontinuitet i bloggandet kan man ju inte anklaga mig för att ha. Över en månad mellan inläggen är kanske i längsta laget? Att jag inte skrivit beror inte på något sätt att jag inte har saker att reflektera över. Snarare tvärtom. Jag har en miljon saker som jag har åsikter och tankar om men jag tänker att alla dessa åsikter och tankar inte lämpar sig att lufta offentligt. Jobbigt för det hade varit skönt att släppa lite på trycket i knoppen men jag fårsöka hitta andra kanaler att använda till det. 


Igår var en magisk kväll. Jag och två vänner tillbringade kvällen i den flottaste husvagn jag någonsin varit i och som en extra bonus så var där den vackraste havsutsikt jag nånsin skådat. Grattis till C som får njuta av den magiska platsen regelbundet! Jag kommer och hälsar på flera gånger:-)

Vi åt goda räkmackor, beundrade utsikten, drack kaffe och pratade, pratade och pratade. Jättehärligt!


Nu är det Wahlgrens värld och då är det helt omöjligt att blogga samtidigt. Det är ju ett helt underbart, galet och skrattigt program:-)

Av petrasperspektiv - Måndag 26 mars 19:38

Om jag går tillbaka till blogginlägg tidigare år finns det framförallt två saker som stämmer väl överens om hur läget är just nu. Det är en trötthet som är obeskrivligt tröttande och så är det ögon som känns slitna, trötta och grusiga. Vad är det med den här månaden? Något måste det ju vara om det känns så här varje år. Eller hur? Finns det någon som läser detta som är pollenallergiker? I så fall undrar jag om ni kan svara på om det jag känner är typiskt pollenallergi eller om jag "bara" är vårtrött?


I helgen som gick var Jennie och jag i Stockholm. Vi tog tåget upp i fredags, checkade in på Hotell Rival och sedan utforskade vi stan. Vi har hunnit med sushi, magisk pasta, tunnelbaneåkande när vi bara hade varandra att lita på (och det gick jättebra;-), shopping, en massa steg, fika på stan, vin och annat gott, och framförallt Pernilla Wahlgrens show Kort, glad och tacksam. Om man gillar Pernilla Wahlgren, har humor och gillar att bli riktigt underhållen och road, då ska man omedelbart gå och se showen så fort man har möjlighet. Harrejisses vad jag skrattade! Underbart!


En massa härliga saker fick följa med hemfrån Stockholm. Bland annat inhandlades den mjukaste och mysigaste jackan jag någonsin stött på. Den är så mjuk och fluffig att det känns som om jag är insvept i ett härligt duntäcke när jag har den på mig. Bara för att jag ska få använda den lite grann så är det okej för min del om det är kallt några dagar eller kanske en vecka till. Då hinner jag använda den lite. Efter det är det helt okej med ett rejält väderomslag. Jag är på hugget med att slänga av strumporna nu:-)


Nähä, nu är det kaffe och nyheterna som gäller. 

Av petrasperspektiv - Måndag 19 mars 21:29

Igår skrev jag ett blogginlägg som möttes av så mycket värme, kärlek och omtanke att det värmer hela mig. Tack till alla er som tog er tid att läsa och lämna en kommentar eller på något annat sätt visa att ni bryr er om mig. Tänk vilken lycka att vara omgiven av så många goda och omtänksamma människor. Tack och kramar till er alla!<3






Av petrasperspektiv - Söndag 18 mars 21:09

Då och då påminns en om hur snabbt livet kan förändras och när det händer har åtminstone jag bara en önskan och det är att allt ska bli som vanligt igen. Jag trivs ju med mitt liv. Ibland blir det som vanligt ganska snabbt igen men ibland blir det aldrig mer som vanligt. Så är det nu. För ganska så exakt för åtta veckor sedan fick vi veta att mamma hade cancer. Hon hade i och för sig fått veta det eftersom hennes husläkare råkat försäga sig och hon hade fått en tid några dagar senare för att ta prover men känslan jag fick var var att det verkligen var cancer hon hade. Så var det. Och det hade spritt sig. Trots detta var läkaren i Karlskrona optimistisk. Cancern kunde hållas stången med cellgifter och mamma hade förmodligen, trots cancern, flera år av gott liv kvar att leva. Fyllda av detta besked såg vi framåt och mamma var helt övertygad om att cancern skulle besegras och vi pratade om olika projekt vi skulle genomföra och att vi skulle åka till Kanarieöarna till hösten för att se Annie uppträda. 

Men så blev det inte. En influensabacill ställde till det och slog ut all kraft i mammas kropp och den tillsammans med cancern tog hennes liv efter fyra veckor. Att allt gick så fort gör att jag fortfarande inte helt tagit in att mamma är borta. Även om jag tillbringat åtskilliga timmar i hennes hus för att sortera och gå igenom hennes saker så har jag inte riktigt förstått vad som har hänt. Jag undrar när den vetskapen slår till...


I fredags var det begravning och även om det kanske låter konstigt så tycker jag att det var en fin begravning. Prästen och jag hade suttit och pratat länge och jag hade berättat en massa om mamma och hennes liv och jag tycker han fångade henne på pricken när han pratade om henne i kyrkan. Det känns bra. Jag hade valt musiken med omsorg, så klart med hjälp av Annie som dels hade pratat musik med mamma och visste vad hon gillade men som också lyssnar på texter och har koll på budskap i sånger och därför blev sammansättningen riktigt bra. Annie är kvar i Thailand men deltog genom en sång som hon spelat in där och som vi spelade upp i kyrkan. Det kändes väldigt fint att hon liksom var med ändå och jag är säker på att mamma var nånstans och njöt lika mycket som alla oss andra av den vackra sången. 


Begravningen är en milstolpe på sorgevägen men ingenting är på något sätt över för att begravningen är över. Det räcker att jag skriver detta för att tårkanalerna återigen fylls och svämmar över och sorgen slår till. Jag antar att det kommer att vara så här nu och att allting lindras efter hand. Men just nu är det som det är. Imorgon är det jobb som vanligt och eftersom rektorsjobbet är intensivt lär det inte finnas mycket tid för tunga tankar. Jobbet har faktiskt under dessa åtta veckor varit mitt andningshål där jag låtsats att allt varit som vanligt. Jag har lyckats för det mesta. Tror jag...


Mitt i allt elände är jag ändå så himla tacksam för allt jag har. Jag har min familj och mina vänner som verkligen har stöttat mig på alla möjliga sätt under allt som har hänt. Jag är frisk, jag har ett roligt jobb och jag har möjlighet att göra och uppleva en massa roliga saker. Allt detta är jag enormt tacksam över och jag har bestämt mig för att alltid låta det positiva och goda vara mina ledstjärnor i livet. Jag kommer förmodligen att gnälla över småsaker och oväsentligheter men jag hoppas att jag snabbt kommer tillbaka till mina tankar om hur fantastiskt livet faktiskt är och så många saker jag har att vara tacksam och glad över. 



Presentation

46 år, mamma, fru, lärare, rektor, chef, vän med sjuk humor och ett hjärta som klappar för alla som på något sätt är utsatta. Gillar det mesta som förgyller livet.

Fråga mig

12 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ petrasperspektiv med Blogkeen
Följ petrasperspektiv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se